Tyst krig

När jag anländer till Montesorriskolan, möts jag i korridoren av ett gäng killar. De leker krig. Ett väldigt tyst krig! Det är ingen het gissning, att krig inte uppmuntras i Montessoripedagogiken. Sedan märker jag att allt sker dämpat. Det är skönt med barn som pratar men inte skriker. Att med levande ljus kura gryning. I klassrummet  finns flickorna. Killarna kommer springande med andan i halsen och svettröda kinder just när lektionen börjar.

Eleverna ska få träffa Maria Bergström, författare till 7 seriealbum.

Maria bor i Enviken och försörjer sig nu som författare. Förutom de historiska böckerna, har hon just skrivit klart en bok om hundar. Hon skriver också åt flera veckotidskrifter. Det märks att Maria är van vid publik. Hon kan fånga elevernas uppmärksamhet. Van som hon är vid att både guida och spela teater.

-3 grader den 29 september 2010

Nyheterna på P1: Telia anser att det inte längre är ekonomiskt försvarbart att hålla 50 000 hushåll med fast telefoni. De får hålla till godo med mobilen.

Det var väl bara en tidsfråga förstås...när det inte är ekonomiskt försvarbart med telefoner så tas de bort...när det inte är ekonomiskt försvarbart med apotek så försvinner de...när det inte är ekonomiskt försvarbart med Taxistationer så "poff" försvinner de i intet...när det inte är ekonomiskt försvarbart med en Post så har kontoren redan försvunnit. Det är bara en tidsfråga innan någon kommer på att barn och gamla inte är ekonomiskt försvarbara.

Darra som ett asplöv

 Höst-vinden far fram som en furie bland asparna. Bladen snurrar och vrider sig innan de dansar sin sista dans ned mot marken. Ett aspregn far över mig och Lakritz.

...och plötsligt står trollet där och moonar oss rakt i fejan. Snacka om att vara fräck!

Sagor

Det är den Internationella barnboksveckan. Så i dag berättade Colin Gordon och jag sagor för publiken. Det var meningen att Colin skulle berätta på engelska och jag på svenska.Men det blev på svenska för de engelsktalande barnen uteblev. Vi berättade: Masken Cecil, Pomperipossa, Hur man gömmer en elefant, Kung Midas och Lakritz luftfärd. Efter berättarstunden så fick barnen måla sina inttryck med Ewa.

När jag skulle gå hem så mötte jag en flicka som tittade allvarligt på mig och sa "Du berättade en bra saga!".
Den bästa recension man kan få.

Jonas Gardell

"Lisbeth från Vansbro" och jag var till Falu folket hus i går. En av garderobsgubbarna sa "Välkommen hit...den där Gardell kan det va nå´t?" Ja det kan det, sa jag. Han är en duktig författare, bra på att skriva för scen och kan själv agera.
Mina förväntningar var höga och jag blev inte besviken. På den stora scenen finns endast en stol och ett bord. Hans rekvisita var en svart handduk och en röd toppluva! Där står en man som vågar vara helt naken som människa och publiken bara älskar honom.
Han gav bl a brylépuddingen ett ansikte när han slet av sig skjortan och visade magen. Men vad han fick anstränga sig och luta sig framåt för att det överhuvudtaget skulle bli en liten mage! Det är få artister som kan få 500 personer att tjuta av skratt för att i nästa sekund sitta andlösa, knäpptysta...
Mycket modigt! Och ändå är det bara enkla vardagsberättelser som Jonas får så levande
Sist jag såg någon ensam fylla scenen var Frode men Ängelen.

Väntan

Lakritz väntar på husse. Vi är hemma. Datorn är smittad av virus och tydligen har det hoppat över till mig. Jag har en blödning eller propp i ögat. Sjukvården är fantastisk, jag fick genast en akuttid på ögonkliniken samma dag som jag ringde. Det trodde jag inte var möjligt. Om några veckor ska jag dit och undersökas med kontrastvätska.

En skam för Sverige är däremot hur sjuka människor behandlas. I förra veckan fick Annica Holmquist, en svårt sjuk kvinna, löften om att hennes situation skulle lösas. Nu, när det är några dagar efter valet, så visar det sig att det inte finns någon lösning. Så lämpligt! Att frågan kunde skyfflas undan några dagar och inte störa valet. Nu får det vara nog! Ska vi inte gemensamt ta hand om de sjuka och svaga!

En dåre fri

I början på Beate Grimsruds bok "En dåre fri" finns en scen som etsar sig fast. Det är ett tidigt minne från huvudpersonen Elis barndom. Hon och brodern står skrikande i sina spjälsängar. De är fastspända med läderselar. Svettiga och trötta, med sängkläderna på golvet, står de där nakna när fadern kommer in. Han tittar förundrat på sina barn och ropar till sin fru: det är fantastiskt så starka de är!
Eli blir så småningom en duktig författare och filmare. Hennes jag splittras upp i flera personer. När hon minst anar det så dyker "småpojkarna" upp. Espen, Emil, Erik. De har varit med henne sedan hon var 5-6 år. Pojkarna kräver att hon ska riva, slita, hacka och slå sönder.
Beate Grimsrud berättar intensivt om Elis vardagsrädslor. Hon vill inte vistas i närheten av ett fönster och när hon berättar varför så känner jag ett sug i magen. Hon ser fönstret som en låda som när som helst kan åka upp.
Elis liv växlar mellan uppläsningar på bibliotek, stora fester med fina bokpriser och livet inlåst på sluten avdelning.

Den här boken berättar om Eli men jag tror att mycket är författarens egna erfarenheter. I slutet av boken berättar Beate att Eli börjar skriva den bok man just läser!

Något luddigt och grådaskigt

Klockan 6.45. Hela sta´n är inbäddad i nå´t kladdigt, grådaskigt...inte bara sta´n, hela landet.

Valet

Få myror rör sig sakta över stacken. Håller de på att dra smålöv över alla hål och gå till vintervila? Har de redan hållit sitt val? Vet de vilka som kommer att styra och ställa de närmaste åren?
Går det runt någon myra och funderar varför hennes frågor aldrig kom upp?
100 000 år! Fattar någon hur många år det är? Tänk om australiensarna, som nu vill bryta guld i Falun, hittar en ort där nere i berget. Och där finns en present till oss som lever nu. En hälsning från människor som levde för många tusen år sedan.
Då kan någon hävda att den tekniken fanns inte...nä, men nu finns den. Vi som lever nu vill lösa våra energiproblem med teknik som lämpar över giftigt avfall till kommande generationer. Det är så långt från indianernas sätt att tänka...att vi lånar naturen av våra barn och barnbarn.
Maud hävdar att staten ska inte äga några företag. Varför inte det? Om vi gemensamt byggt upp en verksamhet som fungerar bra och som ger avkastning till oss alla ( i stället för en ägare). Pengar som kan satsas i slitna skolor, att rycka upp verksamheten på bibliotek, se till att de gamla har personal runt sig, satsas på mindre barngrupper...

Ormar, maskar och allsköns otyg

Virus har tagit sig in i vår dator så jag har inte bloggat på några dagar. Det är nästan så jag får abstinensbesvär.
Måndagen var fylld av inspiration och roligt arbete. På förmiddagen hade vi gemensam dag inom Kultur- och ungdomsförvaltningen. Vi var på Arenan och fick prova på: streetdance, graffittimålning, lyssna på berättelser, gå på historisk vandring, Yoga...

Pelle (kulturchefen) och Karin (bibliotekschefen) gör en modern kurbits. Bi och jag skapar en "Mona-Britta från Elsborg" efter känd förlaga. Graffitti är urroligt att måla.

...men???

Röde bild 1













En gång till?
I morse snodde Stig runt och letade efter Lakritz hundkoppel. Borta!
"Jamen, herregud, säger jag irriterat. Det kan inte bara försvinna. Vad hade du det sist?"
"Jag har för mig att jag la det ute på trappa...ovanpå kistan som jag brukar".
Till slut hittade Stig kopplet på gräsmattan. Med nedre läderbiten och fästkroken bortsliten.
Nu är det tredje gången som något hänt med Lakritz band.
Är budskapet: 1  Sätt fast hundfan   2  Sätt inte fast hundfan...det är frågan...

Röd bild 2
Lina med druvor

Motsatsen till soffliggarna

Det är lugnt på biblioteket. Inte många hittar upp på fackavdelningen. En man vill ha en reparationshandbok för Mazda. En arbetskamrat kommer och pratar en stund på väg hem. Det ringer från Rättvik. Karin J vill veta vad som hänt med en bok. En kvinna vill ha hjälp att hitta böcker om kreativt skapande. Någon enstaka strökund alltså. 

Men till valförrättarna strömmar människor hela tiden för att förtidsrösta. Från den 1 september har många röstat här på biblioteket. Mestadels äldre. Några förstagångsväljare har jag inte sett. De lyssnar kanske mer till de senaste debatterna än den äldre genarationen.

Kryddor

Jo, jag vet. Kryddorna skulle ha skördats i slutet på juni. Innan de blommat. Men nu är de i alla fall inne. Innan frosten!

Jitterbugg?

Det är kämpigt att hitta saker att göra för första gången. I dag har jag lyckats. Jag har bakat Jitterbugg. Ja, så hette dessa kakor på 50-talet. På 60-talet så döptes de om till Twist. Tydligen ska dessa bakverk heta som en dans.

När jag slår upp Rave så hittar jag en dansstil som kallas Stamp. Säger killen eller tjejen "Öh, stamp? när de bjuder upp eller stampar de bara loss. I vilket fall som helst så har jag bakat Stamp!

Väninnan

Franchell, Eva
Väninnan
En intressant bok om den inre kretsen runt Ingvar Carlsson och Göran Persson. Författaren började som politisk sekreterare åt miljöminister Anna Lindh. Hon fortsätter sedan med till UD när Anna blir utrikesminister. Vilka intriger det är i de innersta kretsarna. Det är riktigt roligt att läsa om alla turer. Hur viktigt det är var man sitter när det gäller regeringsplanet eller i vilken bil man hamnar i kortegen.
Anna Lindh är en respekterad politiker. Som läsare fångas man av boken men hela tiden vet man att det slutar illa. Med mordet på Anna Lindh. Eva Franchell berättar också om sin utsatta tid efter mordet. Förutom sorgen och chocken så får hon ta emot beskyllningar. Folk tycks ha haft den absurda tanken att Eva skulle kunnat rädda Anna. Hon kände sig övergiven av sina forna arbetskamrater. Inför sitt arbete med boken pratar hon med en del. Hon säger bland annat till Göran Persson att hon är besviken på att ingen ringde och hörde av sig. Då säger han, uppriktigt förvånad "Vem skulle ha ringt då, tycker du?
I februari dog Bo Holmberg hennes man. Jag hoppas Annas barn har en stark familjekrets runt sig.

För en liten stund sedan gick en 4-åring förbi "Barnens frågepunkt" här på stadsbiblioteket. Hon sjöng för full hals "kärleken ska få leva, kärleken ska få leva".

Söndag

Nu äntligen har Staffans fina figurer kommit upp på hyllor. För övrigt har söndagen varit fylld av fönstertvätt, vanlig tvätt och verandatvätt. Och några timmar att sitta och fundera. Jag skriver en scen till "Dunder och Brak", arbetsnamnet på det som jag just nu skriver på. Riktigt vad det ska bli vet jag inte men hur storyn i stort ska vara vet jag.

Hemvändardag

Mamma har frågat några gånger, ska ni inte komma hem nu när det är hemvändardag? Lusten är inte så stor men för hennes skull åker vi till Blötberget. Visst är det roligt att se gamla bilder men de är från förra seklets början. Vem tar bilder av nutiden för att visa om 100 år? Så många gamla kompisar mötte vi inte. En klasskompis, en kusin och några diffust bekanta. Men det är svårt att minnas vem de är bakom alla år som klamrar sig fast vid oss.

Stigs kusin Harriet i svart.

Stig och mamma framför Blötbergets skola.

Det bästa med hem-vändardagen är att få vända hem igen...till slaggen...

och krassen. Det som är hemma just nu!

Babel

Skönt att Babel har börjat för hösten. I första programmet tog man pulsen på satiren. Hur pulsen låg till kan jag inte säga, de medverkande verkade lite frågande själva, men ett roligt uttryck såg dagens ljus.
Peter Settman, Liv Strömquist och Lena Andersson pratade satir med Daniel Sjölin... då säger Liv: "...passa sig annars är man ute på luddigt vatten!".

Det är roligt med gamla ordspråk som ibland ofrivilligt blir förvanskade. Vad kan hon ha menat...
Att vara ute på djupt vatten
Fiska i grumligt vatten
Ta sig vatten över huvudet

Lingon, Lakritz!

Kom och hjälp mig plocka, Lakritz!

Plocka vadå? Fläskkotlett?!

Nej, lingon!

Då får du klara dig själv. Du kan ju alltid ropa om du ser en korv eller nå´t...