torsdag 17 november 2011

Ska vi sjunga "We shall owercome" igen?

Det är frustrerande. Jag känner det som Sverige faller samman. En ung man ringer efter ambulans. Han ber för sitt liv gång på gång men sjuksköterskan nekar och mannen dör. Privatiserade skolor där riskkapitalister tar pengarna i stället för att bygga upp skolbibliotek. Apotek som bara kan säga "den medicinen har vi inte här".
Vårdbolag som väger blöjor! För att få fram den maximala tiden en blöja kan användas. Allt för att spara pengar åt  bolagsägarna som skattefritt kan föra vinsten ur landet. Pengar som vi betalt i skatt för att användas för gamla, sjuka och barn. 
Ansvariga på äldreboenden som kan säga "vi har följt de uppsatta rutinerna". Jag fasar för hur de rutinerna ser ut. Det var en praktikant som slog larm om den gamla mannen som dog ensam framför TV:n. Nu får vi höra att praktikanten haft fel... minnen kommer tillbaka från en jul för länge sedan. Jag var barnsköterska och arbetade på BB i Lindesberg. Undersköterska på samma avdelning var gravid och ville inte gå ner till långvården som behövde tillfälligt hjälp. Jag erbjöd mig att gå ner. Jag hade aldrig arbetat med gamla och sjuka. Naturligtvis satte de rutinerade människorna mig att svara på ringklockorna! Tänk att komma in på olika salar och inte veta alls vad som väntade. När det gått några timmar så ringde klockan. Jag steg in i ett rum. Där låg en gammal man. Jag klappade honom på handen och frågade vad det var. Hans händer var brungula. Han väste fram "jag behöver gå till toaletten". När jag fick tag i en rutinerad sköterska och bad om hjälp för att få upp mannen så ropade hon med arg röst "han ska fan inte gå på någon toalett, han får ligga på bäcken". Det var julafton och en döende man blev nekad sin sista önskan. Det är vad stress och pressade scheman gör med människor. De förvandlas till stenstoder för att stå ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar