Maja - en medmänniska

När jag går mot lasarettets ingång slänger jag en blick upp mot avd 14. En tanke kommer farande "är Maja där uppe"?. Så kliver jag in på Onkologen och in på det rum jag alltid väljer och där ligger hon! Vilken tillfällighet. Jag lärde känna Maja förra året när jag än en gång blev tvungen att lägga in mig på avdelning 14. Jag kände hopplösheten riva i mig och snyftade till. Då hör jag en röst "Men vad är det, kom hit få höra, berätta vad som är eländigt"...och jag satt mig på hennes sängkant och öste ur mig.
Vi ringer till varandra ibland och hör hur det går. Nu ligger hon här för att påbörja en ny behandling under veckan. Hon har fått tumörer på nya ställen och levern är stenhård. "Känn", säger hon...och jag känner...

På väg hem springer jag in på min arbetsplats, Stadsbiblioteket. Jag hämtar material som jag ska jobba med inför Läsfrestivalen. När jag ska lämna igen mina böcker så ser jag att det är nya maskiner.De två som står i nedre disken känner jag med ytligt... jag känner mig utanför...det är inte min arbetsplats längre och när jag sätter mig i bilen faller tårarna. Jävla sjukdom!