Här försvinner min barn- och ungdom

 Blötbergets Folkets Hus. På 1940-talet byggde pappa och alla andra arbetarna upp F.H. Det behövdes lokaler där man kunde mötas ostört. Där spelades det matiné, revy, teater. Där hölls syföreningsauktioner, lotterna kallades för åror. Så många gånger som jag gått uppför den breda trappan med förväntan pirrandes i kroppen. Pappa, Anders Karlsson, arbetade frivilligt på FH vilket gjorde att jag och min bror fick gå på bio lite då och då. Vilken lycka! Även om pengarna tröt ibland så visste min bror och jag att vi fick gå. Arbetarna inte bara arbetade på sin fritid med Folkets Hus, de ägde också andelar i huset.
På den här tiden visste man att ensam är inte stark. Tillsammans förflyttade de berg. På många håll i Sverige nekades arbetarna att få hyra lokal. De som satt på makten ville inte ha starka arbetargrupper.
Och nu 70 år senare rivs Folkets Hus. Efter en vattenskada räcker inte försäkringspengarna till en ombyggnad.

Fantastisk kunskaper

Man blir aldrig för gammal att lära...och jag hade turen att få gå på föreläsning på Dalarnas museum.
Lisbeth från Vansbro var med.

Lisbeth har ett roligt sätt att fixa håret på morgonen. Hon tog helt enkelt sin borste och virade in håret i. Så fick det torka sedan tog hon nästa test. Bra idé!

Det här är Carina Fast. Hon är lågstadielärare och filosofie doktor i pedagogik. Hon talade om  begreppet Literacy. Bland annat barns sätt att "läsa" av sin omgivning. Redan små barn, som tillhör en viss grupp människor, lär sig snabbt gruppens symboler. Ta till exempel det stora M:et som visar var MacDonald finns. Det är nog inte många barn som inte kan läsa av den symbolen.
Carina berättar också att hon inom sin forskning undersökt hur skola och förskola tar emot barns kunskap. Många barn har stora kunskaper inom olika områden det gäller bara för omgivningen att intressera sig för det barnen kan. Det är roligt att lyssna på Carina. Hon varvar teori med historier från levande livet.

Jag tycker jag kan relativt mycket om bokprat men det här var alldeles nytt för mig. Kendra McDonell och Craig McDonald berättade om sitt sätt att bokprata med hjälp av en smartboard. Åh, vad jag blev sugen att lära mig det här. De visade några böcker på smartboarden och till bilderna hade de knutit små filmer, bilder, kluriga frågor som fick svar på det mest finurliga sätt. Det verkade inte finnas något som inte gick att göra. Jag kan tänka mig att de här två kan fånga även pojkar som har ett stort motstånd mot böcker. Böcker är mesigt tycks en del ungar tycka men med det här sättet att presenter böcker blir det helt fantastiskt.
Länsbiblioteket var det som ordnade den här härliga dagen.

 

Anden

 Anden: "Där uppe...vid den där röda lilla stugan, där åt jag förra året. Goda frön...men det finns en stor fara där, rätt som det är så kommer en svart skugga farande med fradgade käkar..."

 "...det kan inte hjälpas. Jag smyger mig upp...nu är jag lite närmare och allt verkar gå bra"

 "Mmmm, det var så här jag minns det. Goda lite mjuka frön..."

"...shit! Jag hör nå´t...nej, det är lugnt. Mmmm vilket kök! Tre stjärnor i Andguiden."

Musikalen Gnistan

Tre tuffa brudar på väg in för att se Gnistan, en musikal som spelade på Kvarnsvedens Folkets Hus.

Här ovan, trea från vänster står Ida. Hon är fantastiskt duktig på att sjunga. De andra på scenen var också riktigt bra. När det var dialog haltade det lite men när de sjöng så gjorde de det med bravur. Någon borde ha varit framme med en sax för Gnistan var alltför lång. Men jag är imponerad av alla unga som klarar allt. De har till och med skrivit historien själva.

En rolig idé var att när vi i publiken stod och väntade på att få komma in så visades det bilder från musikalen.

Lördag på stán

Anne-Li hade fixat tid för fotvård till lördag eftermiddag.. Det var riktigt skönt. Fotvårdslokalen ligger strax bredvid Turistbyrån. Två damer (systrar) tog hand om oss under cirka 1,15 timme och det kostade 270 kronor. Bra pris!

 När vi gick ut på st´an efter behandlingen svävade vi fram. Svävandet tog slut vid Bishops arm. Där lyxade vi till med en Cosmopolitan och en stor tallrik "smått och gott".

Lakritz

 Lakritz "Så var det dags igen. Ett jäkla skällande! Jämt när jag går förbi så hoppar ni fram och för ett jädrans oväsen...

...skaffa er en s´ån här i stället.... kallas för husse. Jag har en äldre årgång som ni ser, går lite sakta men å andra sidan utforskar vi markerna under lååånga promenader. Sluta skäll och skaffa er en ni också".

Experten

Åke Berglund, specialistläkaren från Uppsala, kom upp till Falun i veckan. Jag är alltid nervös när jag träffa honom, det är då jag får reda på hur sjukdomen utvecklas.
Jag har gått och grubblat en tid på hur den här specialisten ser på mig som patient. Frågor som "engagerar han sig i mitt fall", "finns det verkligen inget mer att göra", "finns det andra behandlingsmetoder men som inte prövas för att det är för dyrt", "grubblar han över mitt fall tillsammans med andra specialister eller kommer mina journaler bara fram som hastigast innan jag kommer in till honom".
Jag pratar med Lena, läkare hos Pallgänget, hon säger åt mig att jag ska fråga honom om allt.
Så är det dags, det är min tur. Åke Berglund, läkaren, har ett lite blygt utseende, med världens mest ljusblå ögon. Han undrar hur jag mår och så berättar han om resultat från röntgen. Cancern har inte gått tillbaka men det har å andra sidan inte blivit fler, nya tumörer. Vi resonerar om vidare behandling och han tycker att vi ska göra ett avbrott i behandlingen. Han vill att min kropp ska få vila. I två månader. Jag tycker det låter länge men han bedyrar att jag naturligtvis får höra av mig om jag känner att något känns annorlunda, då kan vi avbryta och ta nya beslut.
I slutet av konsultationen undrar han om jag har något som jag går och grubblar över. Nu, tänker jag, nu har jag chansen...men så händer det som alltid drabbar mig när saker blir för känsligt och svårt. Jag börjar grina, jag pratar och hulkar...Åke Berglund säger "nu förstår jag inte riktigt" och han ser uppriktigt förtvivlad ut. Så jag säger hulkande och snörvlande "nej, jag förstår att du inte förstår när jag låter så här" och så gråter jag igen. Till slut får jag ur mig det jag går och grunnar över och han kan ge mig svar på alla frågor.
Hur orkar han med alla ledsna människor. Strax innan det var min tur gick tre andra omkring i korridoren och grät. Så mycken sorg som är förknippad med den här sjukdomen. Jag glad och tacksam över att det finns människor som specialiserar sig även på svåra sjukdomar.

Shoppa loss

 Så här ska ett provrum se ut. Stort så att tre generationer får plats samtidigt. Lina har hittat short, klänning, linne, och bikini.

 Emma har äntligen hittat något som hon provar...

...men det är stenhårt att ha sin tonårsdotter med sig som smakråd. Snacka om skratta rått!

 Förhållningsordern från mamma var att Lina själv fick betala bikinin. Emma betalar träningsskor och mormor betalar gärna de andra plaggen. Det är så roligt att handla med Lina. Hon vet exakt vad hon vill ha och det mesta passar förstås på den smala tonårskroppen. Just idag så var det premiär för Linas kort.

Nöjd far Linas nedför rulltrappan på Stadium. Emma är lite mindre nöjd och själv hittade jag bara en jumper. Några vardagsbyxor hittade jag inte.
 

Vår?

Tredje gången gillt? Lite då och då har två svanar kommit till Efrikgården och försvunnit igen. Det har varit för kallt. Men i går kom de simmande igen...

 Jag har gjort säkert 300-400 bokmärken som jag och Lisbeth ska dela ut till barn under Läsfestivalen i maj. När Lina kom så ville hon gärna göra bokmärken hon också. Hon är en fena på att fixa och dona. När hon fick se det blå snöret, som jag använder till bokmärken, så påtade hon det här vackra halsbandet.

 

Datortomografi på Röntgen

I morse klockan 8.00 var jag på plats på onkologen. Där får jag dricka kontrastvätska. 1 liter vätska som smakar lakrits. Det är tyst och stilla i dag...



...jag är först.

När jag kommer på röntgen smyger jag med kameran. Landstinget har satt opp lappar att det är förbjudet att fota. Jag berättar för en sjuksköterska om min vardagsblogg. Det visar sig att också hon är en bloggerska så hon erbjöd sig att ta ett kort när jag åker in i skiktröntgen.

När jag kommer på röntgen så får jag mer kontrastvätska, nu i armen. Det blir varmt i halsen och i underlivet. När man kommer in i röret så säger en röst till när man ska andas in och hålla andan.

Onkologen

Första vardagen efter påskhelgen och det är full fart på onkologen. Många sängar upptagna och min favoritsäng stod smutsig så det blev att välja en annan. Det visade sig att tre sjuksköterskor var sjuka, efter helgen när många väntat på sin behandling. Trots stressen med många patienter, så är sjuksköterskorna lugna och sköter sina jobb med den äran.

Mycket knappande för att allt ska gå riktigt till.

Cytostatikan jg får heter Gemcitabin. Den får jag sätta mitt hopp till, för någon alternativ behandling finns inte för mig. Just i dag fick jag höra att Anders dött i cancer. Han var min chef under en längre tid. Han hade cancer i lungorna som sedan spred sig till hjärnan. Det hjälps inte...när man hör om någon som drabbats av sjukdomen så börjar tankarna snurra. Hur blir det? Vad händer? Hur lång tid? Vilka biverkningar kommer jag att råka ut för?

 

Nästan slut på Påsken...

 Lina har ritat av Stig och mig. Hon har lyckats fått med de nya glasögonen utan att ha sett dem. Inte illa!

Alla är vi mätta och belåtna...ungarna har god aptit och växer så det knakar. Nu är Emma omväxt 

I morgon, onsdag, är det dags för behandling på onkologen igen.

Påskaftonen fortsätter...

Emma hälsar gästerna välkomna till bords. Lamm, sill, lax...  

 

Solen skiner direkt i ögonen på Lina men det fixar hon! 

 Vårt hus är bara på två rum och kök men tack och lov för köket. Där kan vi vara många människor

och många hungriga hundar utan att det blir för trångt.

 

 

 

 

Påskafton

Första gästen på Påskaftonen. Som tur är så hittade jag en halvfull påse med nötter.
Snart kommer resten av gänget och jag är så glad för att jag mår bra!

 

Påsken närmar sig med stormsteg

Solen skiner och vi försöker ladda upp oss inför påskens besök.