Åke Berglund, specialistläkaren från Uppsala, kom upp till Falun i veckan. Jag är alltid nervös när jag träffa honom, det är då jag får reda på hur sjukdomen utvecklas.
Jag har gått och grubblat en tid på hur den här specialisten ser på mig som patient. Frågor som "engagerar han sig i mitt fall", "finns det verkligen inget mer att göra", "finns det andra behandlingsmetoder men som inte prövas för att det är för dyrt", "grubblar han över mitt fall tillsammans med andra specialister eller kommer mina journaler bara fram som hastigast innan jag kommer in till honom".
Jag pratar med Lena, läkare hos Pallgänget, hon säger åt mig att jag ska fråga honom om allt.
Så är det dags, det är min tur. Åke Berglund, läkaren, har ett lite blygt utseende, med världens mest ljusblå ögon. Han undrar hur jag mår och så berättar han om resultat från röntgen. Cancern har inte gått tillbaka men det har å andra sidan inte blivit fler, nya tumörer. Vi resonerar om vidare behandling och han tycker att vi ska göra ett avbrott i behandlingen. Han vill att min kropp ska få vila. I två månader. Jag tycker det låter länge men han bedyrar att jag naturligtvis får höra av mig om jag känner att något känns annorlunda, då kan vi avbryta och ta nya beslut.
I slutet av konsultationen undrar han om jag har något som jag går och grubblar över. Nu, tänker jag, nu har jag chansen...men så händer det som alltid drabbar mig när saker blir för känsligt och svårt. Jag börjar grina, jag pratar och hulkar...Åke Berglund säger "nu förstår jag inte riktigt" och han ser uppriktigt förtvivlad ut. Så jag säger hulkande och snörvlande "nej, jag förstår att du inte förstår när jag låter så här" och så gråter jag igen. Till slut får jag ur mig det jag går och grunnar över och han kan ge mig svar på alla frågor.
Hur orkar han med alla ledsna människor. Strax innan det var min tur gick tre andra omkring i korridoren och grät. Så mycken sorg som är förknippad med den här sjukdomen. Jag glad och tacksam över att det finns människor som specialiserar sig även på svåra sjukdomar.
Jag har gått och grubblat en tid på hur den här specialisten ser på mig som patient. Frågor som "engagerar han sig i mitt fall", "finns det verkligen inget mer att göra", "finns det andra behandlingsmetoder men som inte prövas för att det är för dyrt", "grubblar han över mitt fall tillsammans med andra specialister eller kommer mina journaler bara fram som hastigast innan jag kommer in till honom".
Jag pratar med Lena, läkare hos Pallgänget, hon säger åt mig att jag ska fråga honom om allt.
Så är det dags, det är min tur. Åke Berglund, läkaren, har ett lite blygt utseende, med världens mest ljusblå ögon. Han undrar hur jag mår och så berättar han om resultat från röntgen. Cancern har inte gått tillbaka men det har å andra sidan inte blivit fler, nya tumörer. Vi resonerar om vidare behandling och han tycker att vi ska göra ett avbrott i behandlingen. Han vill att min kropp ska få vila. I två månader. Jag tycker det låter länge men han bedyrar att jag naturligtvis får höra av mig om jag känner att något känns annorlunda, då kan vi avbryta och ta nya beslut.
I slutet av konsultationen undrar han om jag har något som jag går och grubblar över. Nu, tänker jag, nu har jag chansen...men så händer det som alltid drabbar mig när saker blir för känsligt och svårt. Jag börjar grina, jag pratar och hulkar...Åke Berglund säger "nu förstår jag inte riktigt" och han ser uppriktigt förtvivlad ut. Så jag säger hulkande och snörvlande "nej, jag förstår att du inte förstår när jag låter så här" och så gråter jag igen. Till slut får jag ur mig det jag går och grunnar över och han kan ge mig svar på alla frågor.
Hur orkar han med alla ledsna människor. Strax innan det var min tur gick tre andra omkring i korridoren och grät. Så mycken sorg som är förknippad med den här sjukdomen. Jag glad och tacksam över att det finns människor som specialiserar sig även på svåra sjukdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar