Jag hade fixat biljetter till Lisbeth, Bosse och Berit. Vi skulle se "Man tål ju inte vad som helst" på Dalateater.
Men nu var det så att under torsdagen hade vi kört hem mamma från Ludvika lasarett. Vi pratade om att hon inte fick gå själv utan skulle ropa på oss om hon ville gå någonstans. Hon var helt klar på det. Så när jag står vid spisen och lagar mat så hör jag henne i korridoren. Jag hinner fram precis när hon föll. Du skulle ju säga till mig, säger jag. Jo, jag glömde, sa mamma. När vi sedan kom hem till Efrikgården på kvällen och precis klivit in genom dörren, ringer telefonen. Det var hemvården. Hon hade fallit igen och larmat. Det här går inte. Hon kan inte bo hemma, det är bara att se sanningen i vitögat. Så fredag morgon var det bara att börja ringa "till de som bestämmer". Plötsligt är det som om någon tappat mig på kraft.Jag kommer inte att orka gå på teatern. Under förra fredagens sopplunch stannade många och pratade med mig. Att jag ser så pigg ut osv... Nu orkade jag inte med det. Jag stannar hemma...men de andra sa att det varit en bra, tänkvärd pjäs.
Efter teatersoppan kom Berit med en underbar bukett rosor från dem allihopa. Vad ni har tagit i...30 stycken rosor!
Rosor? säger Berit, jag gick där och valde...de röda tulpanerna var inte fräscha och de vita var inte bra så jag tog de här gulgröna för de var så fina...men att det var rosor såg jag inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar