Den goda människan från Sezuan

När de osannolika gudarna anländer till jorden för att finna en god människa får de problem. Människorna är snåla, har inte lust, har inte tid, är egoistiska och utnyttjar gärna sina medmänniskor. Men det finns ett undantag, Shen Te. Gudarna övernattar hon henne och utser henne till den goda. Men naturligtvis går det inte att leva som den ende icke egoistiska. Hon bli utnyttjad av alla runt om sig. Till slut blir hon desperat och gör sig själv till en manlig kusin som hårdhänt sätter sig i respekt. Sakta men säkert tar kusinen överhanden och den goda drar sig undan. Det är lättare att överleva som ond än god.
Dalateaterns uppsättning har en sjujäkla energi. Det är ett myller av personligheter trots ett fåtal skådespelare. Ofta är det småsaker som jag kommer ihåg och tänker på efter en föreställning. Yngve Sundéns skenheliga ätande ur en skål mat (som den goda skänkt honom) eller som Hacke Hackspettypen Snickaren. Anna Granquists äppel-a´n när hon talar norrländska. Danserna som hela sällskapet fyller scenen med ibland. Husägarinnan, en hellackad typ, i Susanne Hellströms tappning. Vattenförsäljaren spelad av Joel Torstensson, visserligen har han dubbla bottnar i sitt vattenmått men han är omtänksam och letar förtvivlat efter Shen Te (han har goda drag i sig). Måns Clausen är en vacker, men slem, flygare som utnyttjar Shen Tes kärlek. Visst ska de gifta sig men först pengarna! En underbar figur finns, den rike barberaren, som skänker pengar till Shen Te heeeelt utan avsikter (spelad av Patrik Pettersson). Eleanora DeLoughery Nordin är en krävande, kvävande kusin men bäst som en av De upplysta.

Om jag var en teatergud så skulle jag genast klippa bort sångerna inte för att jag kräver skönsång utan för att de känns som utfyllnad. Men musiken är bra och scenbilden har en härlig verkstadskänsla. Det var så att jag nästan kände lukten av kaprondeller och varm nysvetsad plåt.
Jag är glad att jag såg denna Bertolt Brecht-uppsättning. Den är bra!