En dåre fri

I början på Beate Grimsruds bok "En dåre fri" finns en scen som etsar sig fast. Det är ett tidigt minne från huvudpersonen Elis barndom. Hon och brodern står skrikande i sina spjälsängar. De är fastspända med läderselar. Svettiga och trötta, med sängkläderna på golvet, står de där nakna när fadern kommer in. Han tittar förundrat på sina barn och ropar till sin fru: det är fantastiskt så starka de är!
Eli blir så småningom en duktig författare och filmare. Hennes jag splittras upp i flera personer. När hon minst anar det så dyker "småpojkarna" upp. Espen, Emil, Erik. De har varit med henne sedan hon var 5-6 år. Pojkarna kräver att hon ska riva, slita, hacka och slå sönder.
Beate Grimsrud berättar intensivt om Elis vardagsrädslor. Hon vill inte vistas i närheten av ett fönster och när hon berättar varför så känner jag ett sug i magen. Hon ser fönstret som en låda som när som helst kan åka upp.
Elis liv växlar mellan uppläsningar på bibliotek, stora fester med fina bokpriser och livet inlåst på sluten avdelning.

Den här boken berättar om Eli men jag tror att mycket är författarens egna erfarenheter. I slutet av boken berättar Beate att Eli börjar skriva den bok man just läser!