I fredags var jag på genrepet. Hela Magasinet var förvandlat med tyg. En del där pjäsen spelades och en del som var restaurang med en pub-hörna. Snyggt gjort!
Mat stod SMAK för. Uppmärksam personal och välsmakande mat.
Tack vare Dalasinfoniettan och alla sångare så var det drag i musiken.
Scenografin var trappor, tygstycken och så ljus. Ett fantastiskt ljus som totalt kunde förändra scenbilden. Även ljudet var helt magiskt man hörde minsta fnys. Jan Åström är duktig att sjunga men jag retar mig lite på hans viftande med händerna framför ansiktet. Det känns efter ett tag som ett maner.
Roligt var det att se Barbro Enberg igen. Hennes röst blir mer och mer som en stickig enbuske. Här spelade hon en äktenskapsförmedlerska. Susanne Hellström imponerade på mig. Hon spelade bra och sjöng som en ängel. Här nedan är Joakim Lindblad, en arbetskamrat. Han gjorde ett inhopp på sin gamla arbetsplats och hade en dubbelroll. Som värdshusvärd och som soldat. Numera arbetar han för Falu kommun med att berätta om världsarvet, Falun. Pjäsen i sig har en enkel historia. Den berättar om judarnas traditioner och om en fars omsorg om sina flickor. Själv är han fattig som en kyrkråtta och har han några slantar så super han upp dem. Men hans flickor ska gifta sig rikt och med studerade män. I verkligheten väljer de efter sina hjärtan. Far blir gång på gång sviken men faderskärleken sviktar aldrig. Slutet är att judarna än en gång föses iväg från sina hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar