Jubilarer

Rasmus fyller 19 år och Stig...

fyller 64. Vilken lycka att få sitt första barnbarn på sin födelsedag.

 Emma och Linas verk.

Resan till Stockholm. Hemåt

Söndag morgon. Trots att vi pratar om timmen som ska flyttas fram eller tillbaka så väcker jag Lisbeth vid fel tid. Men vi kryper nöjda ner under täckena igen. Lisbeth slänger en sista blick över nejden, Storkyrkan, Stadshuset, Kaknästornet långt borta...

Marika kommer och vinkar av oss. Vi kollar våra biljetter. Inget tågkupénummer och ingen sittplats. Ah, vi sätter oss i första bästa vagn...sagt och gjort vi klev in och satte oss. Det var första klass igen. Den här gången hade vi inte vår oskuld att surfa på. Vi visste mycket väl att vi satt på fel plats men å andra sidan visste vi inte var vi skulle sitta heller. Konduktören kom, en mycket glad man som hälsade glatt på Lisbeth och sa "Här var det känt folk". En sådan tur att Lisbeth är en glad prick som behandlar sina medmänniskor med respekt, nu fick vi igen det! Tyst och lugn vagn med gratis tidningar igen. Helt rätt att även människor med litet lönekuvert kan få åka ståndsmässigt ibland. 

 

 

 

Resan till Stockholm, showen

Det är på Maximteatern som Jonas Gardell har sin stora show "Mitt enda liv". Det är cirka 30 personer med på scenen. Han fick lova att själv skjuta till pengar om de skulle gå back.

Alldeles i början av det hela så kommer Jonas ut och sätter sig på en stol. Han sitter där,  skojar och berättar som om han hade bara ett par vänner framför sig. Han har de berömda elefantbyxorna på sig. Men efter cirka 10 minuter så brakar allt loss och det är stor show, med massor av dansare, sångare, orkester och annat löst folk. Jonas Gardell är så skicklig i att få folk att kikna av skratt och jubla av glädje för att sedan snabbt vända på en femöring och göra ett inslag som är fyllt av värme och sorg. Ibland sitter jag med tårarna brännande innanför ögonlocken för att sedan lite senare njuta av att skratta så jag halvligger i stolen.

Här föds Jonas, och så lever han sitt liv svindlande snabbt för att sluta i graven 5 minuter senare.

Här berättar han för den yngra delen av publiken om faxen, så enkelt berättat och så genialt. Han är en helt magnifik berättare. Han kan slänga ur sig en sak som 20 minuter senare återknyts i en ny scen. En gåva alla berättare skulle vilja vara begåvad med.

Scenshowen gick mot sitt slut och jag började bli nervös. Vi skulle gå bakom scenen och prata med honom det var Lisbeth som ordnat det. När alla applåder slutat runga så gick vi mot scendörren. Vi stack in nunorna där men fick gå ut igen, en man sa att Jonas måste duscha först. Det förstår jag efter alla akrobatiska danser.

Vi pratade om scenshowen och han fick lite småpresenter, memory och bokmärken åt familjen. Jag måste hämta mina glasögon i logen sa han och försvann ett tag.

I ensemblens lilla kök.

Eftersom jag vet hur det kan kännas direkt efter man spelat och gett allt, så måste jag säga att han var mycket omtänksam och vänlig. Han tog sig tid trots att han tre kvart senare skulle spela igen! Hur går det, undrade jag, att orka spela igen när du stått på scenen i en timme och tre kvart. Nu har jag stunder som jag inte står på scenen, sa han...och det är klart...när han var i Falun så var han helt ensam med ett bord och en stol. Här är de nästan 30 stycken. Han var glad för alla biljetter är slut i höst och de kommer att spela i vår och kanske också i höst. Tjejerna, som sjöng, jublade åt det. Jonas var verkligen nöjd med att få spela på hemmaplan, han var innerligt trött på turnerandet. Inte så konstigt, han har två barn, Amos 11 och Olga 7 år...och själv fyller han 50 år nästa vecka.

Roligt, det var vad det var!

Resan till Stockholm. Del 2

Parken nedanför Skinnarviksberget. Här kunde man lära sig köra Segway. Men vi tyckte det såg lite vådligt ut.

Inte för att jag skulle vilja flytta till Stockholm men det var fina kvarter här.

 Innan Gardells show hann vi springa runt och shoppa lite...

...vad säger du Maj? Nja, den andra är bättre...du har rätt...

Jag har alltid svart på mig, säger Marika, men vad tror du om den här? Ta den!

Två glada fynddamer.

Resan till Stockholm. Del 1

                 På fredagskvällen går jag in på Borlänge station. Där möter jag Mats, en gammal arbetskamrat. Vi pratar en stund sedan går jag ner till perrongen och in i vagn 2 där jag och Lisbeth ska sitta. Ingen Lisbeth där...bara hennes buss inte är för sen nu...telefonen ringer: Vad är du? undrar Lisbeth. Hon sitter redan på våra platser så jag masar mig ner mot en annan vagn. Där är det lugnt och skönt. Vilken tur, säger jag, de andra vagnarna är knökafulla, röriga och ingen luft kvar. När konduktören kommer så får vi veta att vi sitter i 1:a klass och vi undrar försynt om vi ska flytta oss. Nä, sitt här ett tag så ser ni väl om någon kommer och vill sitta. Snacka om tur! Där satt vi och jäste med gratis tidningar och godis.

Framme vid Centralen kom Marika och hämtade oss. Vi åkte tunnelbana till lägenheten som vi skulle få låna. Lägenheten låg på Lundagatan. En liten lägenhet med en vidunderlig utsikt över hela Riddarfjärden och med Skinnarviksberget rakt framför. Bilden ovan är tagen i den lilla hissen, en så´n där trång sak som man får använda skohorn för att komma in i och med två skramliga gallergrindar.

Medan vi satt och åt mat som Marikas dotter gjort, en god vegetarisk maträtt, kunde vi se ut över Stockholm. Vilken tur...att ha vänner vars föräldrar äger en övernattningslägenhet och som kan tänka sig att låna ut den också.

Sly och släp

 

Rasmus arbetar på bra. Nu är det endast lite sly kvar bakom garaget...

"Om du ber mig fint så kan jag dra i pinnarna som du tar ner...om du vill så..."

Välförtjänt vila.

Efrikgårdens egen akrobat

Äntligen kom han/hon.

Mmmm, gott frö...

...här gäller det att spärra ut alla svanshår, gott är det men jag vill ha nötter....

 ...ha i en jäkla tub...omöjligt lock...

              

...si på sjutton...

Här blev spänningen olidlig. Jag vill inte ha burketerad ekorre, jag smög upp dörren och kastade ut nötter på gräsmattan, och borta var han. Men nu vet han vad godiset finns.

Tisdagsbesök

I dag kom Jan från Pall-gänget, det var länge sedan jag träffade honom.

Jag fick min sedvanliga dos mediciner och frågor om hur jag mår. Tack och lov så mår jag bra...annars hade väl Jan kastat in mig där bak i den lilla skåpbilen och kört iväg. Snacka om att ha en kamoflerad ambulans!

När Stig och Rasmus arbetat klart så for vi till mamma i Blötberget. Hon fyller 88år.

Vi firade med gott kaffe och BK-bullar.

Eftersom vi var skyldig Berit pengar så for vi den vägen hem, över Sunnansjö.  Plötsligt, vid sidan av vägen,  fick vi se de här skönheterna.

"Lisbeth den orädde"

I morse ringde Lisbeth och sa "Hej, det är Lisbeth på Vansbro bibliotek". Det är lösenordet för att det får bli ett kort och intensivt samtal eftersom hon är på jobbet. "Jag har skickat ett brev till Jonas Gardell och berättat att vi kommer för att se hans föreställning och i morse fick jag svar. Vi är välkomna bakom scenen för att träffa honom! I alla fall en stund sedan ska han hem och lägga barnen".
"Va, har du skrivit till Jonas Gardell"?
"Ja"
"Men Gud vad roligt...törs vi"?
"Ja det är klart"!
Det är det jag säger hon är inte rädd för fan själv den där Lisbeth från Vansbro.

Lisbeth när hon klär om sig till "Latmask"

V V = Vanlig Vardag

En vanlig vardag är inte att förakta särskilt när kroppen hänger med...jag lägger i några tvättar...gör en misslyckad kaka...lagar mat...diskar...läser GW:s nya...sätter Rasmus i arbete. Det å sin sida är inte helt vanligt, vi har anställt honom hela veckan. Han ska börja klockan 10.00 (jo, jag vet, en riktig glasstid men jag vill själv dra mig) och jobba till 16.00. I dag har han gått fram som en bullterrier och hunnit ta ner massor av sly som han och Stig har kört till byns blivande majbrasan.

 Dags för "Tunn is igen"

 

För varje dag som går försvinner solen snabbare och snabbare bakom träden. Rogsån är vårt favoritmål när vi är ute och eftermiddagsgår. Nu när kylan kommit så dröjer det inte länge förrän isen börjar klättra upp över stenar och mossor.