Resan till Stockholm, showen

Det är på Maximteatern som Jonas Gardell har sin stora show "Mitt enda liv". Det är cirka 30 personer med på scenen. Han fick lova att själv skjuta till pengar om de skulle gå back.

Alldeles i början av det hela så kommer Jonas ut och sätter sig på en stol. Han sitter där,  skojar och berättar som om han hade bara ett par vänner framför sig. Han har de berömda elefantbyxorna på sig. Men efter cirka 10 minuter så brakar allt loss och det är stor show, med massor av dansare, sångare, orkester och annat löst folk. Jonas Gardell är så skicklig i att få folk att kikna av skratt och jubla av glädje för att sedan snabbt vända på en femöring och göra ett inslag som är fyllt av värme och sorg. Ibland sitter jag med tårarna brännande innanför ögonlocken för att sedan lite senare njuta av att skratta så jag halvligger i stolen.

Här föds Jonas, och så lever han sitt liv svindlande snabbt för att sluta i graven 5 minuter senare.

Här berättar han för den yngra delen av publiken om faxen, så enkelt berättat och så genialt. Han är en helt magnifik berättare. Han kan slänga ur sig en sak som 20 minuter senare återknyts i en ny scen. En gåva alla berättare skulle vilja vara begåvad med.

Scenshowen gick mot sitt slut och jag började bli nervös. Vi skulle gå bakom scenen och prata med honom det var Lisbeth som ordnat det. När alla applåder slutat runga så gick vi mot scendörren. Vi stack in nunorna där men fick gå ut igen, en man sa att Jonas måste duscha först. Det förstår jag efter alla akrobatiska danser.

Vi pratade om scenshowen och han fick lite småpresenter, memory och bokmärken åt familjen. Jag måste hämta mina glasögon i logen sa han och försvann ett tag.

I ensemblens lilla kök.

Eftersom jag vet hur det kan kännas direkt efter man spelat och gett allt, så måste jag säga att han var mycket omtänksam och vänlig. Han tog sig tid trots att han tre kvart senare skulle spela igen! Hur går det, undrade jag, att orka spela igen när du stått på scenen i en timme och tre kvart. Nu har jag stunder som jag inte står på scenen, sa han...och det är klart...när han var i Falun så var han helt ensam med ett bord och en stol. Här är de nästan 30 stycken. Han var glad för alla biljetter är slut i höst och de kommer att spela i vår och kanske också i höst. Tjejerna, som sjöng, jublade åt det. Jonas var verkligen nöjd med att få spela på hemmaplan, han var innerligt trött på turnerandet. Inte så konstigt, han har två barn, Amos 11 och Olga 7 år...och själv fyller han 50 år nästa vecka.

Roligt, det var vad det var!