Anna fixade biljetter till lördagens föreställning till Dalateaterns föreställning "Ärligt talat". En fars som Alan Ayckbourn skrev på 60-talet. Annas man Hugo Emretsson har regisserat pjäsen.
Första scenen visar en liten lägenhet, en dusch strilar och man kan ana att en man ligger under täcket i sängen. En telefon ringer och när mannen stönande tar sig upp ur sängen, för att svara, så är det ingen som säger något. Så är farsen igång, den unga mannen anar att fästmön har någon annan men hon nekar. Jag tycker om de här två figurerna men det är något som inte stämmer i scenbilden. Efter ett tag kommer jag på vad det är. Det är för tyst! En liten lägenhet i London borde ha grannar som grälar, trafik som bullrar, en unge som gråter, helt enkelt ljud som visar att det är morgon i en stor förort. I den andra scenen befinner vi oss i en vacker trädgård i ett burget område. Den unge mannen tror att han befinner sig i fästmöns föräldrahem men i själva verket är han i flickans chefs hem, den man som hon strulat med. Nu rullar allt på med chefens fru som inte vill låtsas om att hon inte känner den unge mannen och nu blir det många förvecklingar som är riktigt roliga ibland. Allra mest tycker jag om när hela ensemblen går utanför sina roller och helt plötsligt börjar sjunga och spela medan de flyttar om scenbilden.
Jakob Fahlstedt, Eleanora DeLoughery Nordin, Caroline Rendahl och Joel Torstensson är bra i sina figurer men en personlig favorit blir Caroline. Hon är suverän som den svala,vackra frun som för att inte verka oartig anpassar sig till vilka tokigheter som helst.
Scenograf är Calle von Gegerfelt. Jag har sett bättre scenbilder av honom än det här. Varför det jättestora vita skynket bakom den första scenen, lägenheten? Jaja man kan inte förstå allt, det finns väl en mening med det också...
Eftersom man inte får fota så tog jag dessa bilder från Dalateaterns hemsida...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar