Sjukdomen

Det finns ett talesätt: Hälsan tiger still. Det har nu gått en tid då jag mått riktigt bra. Jag är mycket glad och tacksam för det.
I förra veckan kom "min" läkare från palliativa avdelningen, Per-Åke Andreasson hit. "Du undrar kanske varför jag kommer nu" sa han. "Ja", sa jag. Du var ju här förra veckan".
"Jag har med mig besked från Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset".
Jag hade nämligen bett om att få en "second opinion" därifrån. Man har rätt att få ett uttalande om sin sjukdom, från ett annat ställe. Landstinget ska bekosta ett besök.
Mina papper blev ivägskickade i början på april, trodde jag. Det visade sig att de fastnat hos en onkolog i Falun. Men sedan blev de skickade till Karolinska. Efter en evig vänta kom nu beskedet. I form av ett brev! Jag blev inte ens kallad. Det var en besvikelse. I brevet skrev de att vad de kan se så har jag fått rätt behandling. Om jag skulle ha opererats eller genomgått strålning skulle det varit i ett tidigare stadie.
"Jag blev aldrig erbjuden operation eller strålning", sa jag till Per-Åke.
"Jag funderade också över den formuleringen", sa Per-Åke. "Troligtvis menar de innan sjukdomen gett sig tillkänna överhuvudtaget".

Jaja, någon större hjälp var då inte det här. Eftersom det är patientens rätt att önska en "second opinion" så borde jag väl i alla fall fått komma på ett besök. Inte bara ses som en diagnos.
"Eftersom du i alla fall är här så kan du väl känna på magen", sa jag. Per-Åke gjorde det och jag undrade om han inte tyckte att tumören kändes lite mindre." Kanske det", sa han.
"Jag har börjat att meditera varje dag", sa jag. "Så nu tänker jag använda min tankekraft att tänka bort cancern. "Jag ska toppa mina vita blodkroppar då de orkar med jobbet".
"Lyckas du med det så ska jag doktorera om det hela", lovade Per-Åke något skeptisk.