Det här är Sven Lagerström, Vi träffades genom Raka Rör. Jag litar på hans omdöme därför ber jag honom att läsa "Mycke vill ha mer", teatern som jag skrivit på i cirka 3 år. Nu tycker jag att jag kommit till "värds ände" som vi sa i Blötberget när någtot kändes klart. Sven och jag läser manuset. Han tycker att det finns kvalitéer med historien men att den måste "slimmas". Det är för många personer och för många tankesprång. Ja ja ja, än en gång måste jag tänka om. Jag funderar för mig själv om jag ska skippa det hela och lägga ner. Men jag är lite för förtjust i "hjältinnan Kristina" för att ge upp. Jag gör nog ett försök till...men men men...
Sedan fortsatte Fingal och jag med vår föreställning "Oden och Idun. Vi går in i Thunströms som så mången gång förr och plötsligt tjiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii'
men va fan! Larmet...har inte cafedamen ställt av larmet? Nej det hade hon inte. En vänlig man kommer och ställer av larmet.Så småningom fortsatte vi att träna. Det bästa med Fingal är att vi kan skratta så bra tillsammans. Vi har jobbat länge tillsammans och åldrats ihop, när jag hoppar upp för att slå ihjäl en jätte så skrattar Fingal så han håller på att trilla ihop...hahaha.Jaja säger jag... för 12 år sedan hoppade jag högre men nu är det så här. Kropparna kanske inte är som förr, hoppet blir bara 1 centimeter...men tungan åldras inte...vi kan fortfarande ljuga bra ihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar