Segu, en afrikansk släktkrönika

Condé, Maryse

Segu

Vad jag blir lycklig när jag hittar författare som är en skickliga berättare. Maryse är verkligen en sådan. Hon är född 1937 på Guadeloupe och är en av karibiska litteraturens främsta författare (förlagets ord men jag tror på det).

Bokens berättelse börjar i slutet på 1700-talet i staden Segu vid floden Joliba. Huvudpersonen i bokens början är Dusika. Han är adelsman och medlem av det kungliga rådet. Han är fa, det vill säga patriark och härskare över fem familjer. Det är en lycklig tid men välstånd föder avund. Intriger gör att Dusika mister sin plats som härskarens förtrogne. Favoritsonen börjar i lönndom drömma om en annan tro. Han överger fädernas gudar och så småningom förändras allt.

Bak i boken finns några stamträd och kartor. Jag önskar jag sett det innan jag lästa boken.

Som tur är så finns det fler översatta böcker av Maryse Condé: Där Joliba gör en krök

Färden genom mangroven och Desirada.

I skuggan av Tingsten

Tingsten Klackenberg, Jill
I skuggan av Tingsten

Jill Tingsten Klackenberg är journalist. I den här boken försöker hon hitta ledtrådar till sin mors tragiska liv. Modern Kaj var Herbert Tingstens enda barn. Föräldrarna skilde sig tidigt och Kaj växer upp hos sin mor. Högst sällan träffar hon sin kände far. Trots Kajs glädje över träffarna med fadern så blir det mest ett slags uppstyltade konversationsträffar.
Kajs mor är en mycket korrekt person som inte ser att Kaj är ett barn. I den här familjen är barn något som  är helt och rent och som kommer in och niger vid middagen. De enda kramar och omtanke hon får är av hushållerskan.
Det som fascinerar med berättelsen om Kaj och hennes föräldrar är skevheten. Den bild som man vill att omvärlden ska se och den totalt annorlunda verklighet som Kaj lever i.

Att svära i kyrkan

Det gör inte precis ont att vara sjukskriven en så´n här dag!

"Hantlangar´n

Vänta husse! Jag kollar...
Kusten klar höger

Klart vänster!

Vänta, en stor padda föröver..

Okey! Klart, då sticker vi..

Prolapsen i Mora

Klockan är sju på morgonen och jag står utanför Mora lasarett. Jag har tid här till klockan 07.15 för att operera en prolaps. Det är ett finare ord för framfall. Prolaps rimmar på kollaps och det är ungefär vad det är. En kollega undrade hur vet man om man har framfall?
Det kan nog vara olika men i mitt fall så känns det som att föda ett 6-minuters kokt ägg, så fort som man arbetar hårt och intensivt.
Men nu är jag i Mora och ska få hjälp.

Jag hittar så småningom rätt och sätter mig i väntrummet som är utformat som ett vardagsrum. Jag slår mig ner och fortsätter läsa "I skuggan av Tingsten"

Så är det dags för inskrivningen. Många papper och några prover. Jag får fyra Alvedon som ska ligga som ett slags "botten" i smärtlindningen, Sjuksystern som ordnar allt heter Britt-Mari. Vi börjar prata böcker och det visar sig att hon är gift med en bibliotekarie som jag träffat nu och då.

Jag känner mig inte orolig men frågar Britt-Mari när jag får den lugnande sprutan. Den erbjuds du när du kommer ner till operation, säger Britt-Mari. Så är det bara att vänta. Ungefär runt 11 är det dags. Vilken lyx att kunna ligga och läsa mitt på blanka dagen!

Så bär det iväg. Det känns speciellt att fara fram i en säng. Helt plötsligt är man en sjukling som inte kan gå själv. Men det går fort, väggarna svischar förbi och färden går vidare med hjälp av hiss. Så kommer jag till "Uppackningsrummet".  Där finns en narkossköterska (jag såg inget namn tyvärr). Efter att ha legat där ett tag så undrar jag om jag inte ska ha en "så´n där sak i handen". Jovisst, säger han, jag sätter dit en.

Sätt upp tidningen så man kan se dagens datum, säger narkossköterskan när han tar en bild av mig. Så då gör jag det.

På väg in i operationssalen. Allt är kallt och vitt. Men alla är mycket vänliga och det känns lugnt.

 Efter att personalen satt på sig sterilkläderna ser de ut som UFO:n. De packar in mig i ett värmetäcke och det är jag glad över. När de börjar bli klar för operationen så undrar jag över den lugnande sprutan. Vill du ha en så´n? Ja det vill jag, jag vill dåsa bort även om jag ska vara vaken!  Då får du det.

Doktorn, som kommer in sist, heter Maria. Hon börjar med att sätta bedövningssprutor. Det sticker men är överkomligt. När väl underlivet är bedövat så börjar hon operera. Det enda jag känner är att någon buffar och knuffar och ibland att det sys. Men det gör inte ont. Jag försöker koppla av.

När allt är klart så har det gått en timme (det kändes som en kvart).  Då har doktor Maria och sköterskorna opererat både fram- och baksidan i mitt inre.

På väg ut. Jag får behålla värmetäcket, skönt!

I "Uppackningsrummet" ligger jag och väntar på hämtning. Där finns nu två narkossköterskor och jag lämnas över i deras vård.

Snart kommer de och hämtar mig. Operationen gick bra! Skönt...

På avdelningen luktar det mat. Äntligen, jag är urhungrig eftersom jag inte har fått äta eller dricka sedan i går. Men maten är inte för oss som är dagpatienter. Men då säger jag att de får skriva in mig

på en vecka för jag är hungrig. Det fixar sig. Eftersom det blir mat över så får jag också.

Jag vilar några timmar. Dricker mycket saft och vatten. Det som behövs är att bevisa att det går att kissa. Då klipps banden och allt är klart. Det känns konstigt att åka från Falun till Mora för att opereras. Men jag är nöjd. Mora var en glad överraskning. Trevlig personal, bra bemötande, präglat av professionalism!

Tack och en stor kram till er alla.

...lära gamla hundar sitta...

...undrar om det går att få fart på matte. Hon är lite trög men med rätt kommando kanske...








Grrraarrr, kom å ta den då...ta den...ggrraarr...ta den, ja kom å ta den!











Äh, hon fattar ingenting! Man borde börjat träna henne tidigare. Nu är det kört...man kan aldrig lära gamla mattar sitta.






Åhh, booooring!

Moni Nilsson och Stina Wirsén

Andra boken om Semlan och hennes kompis Gordon. Semlan är en tjej som tycker att allt är möjligt. Gordon han letar efter parallellvärldar. Tillsammans är de oövervinnliga. Moni Nilsson har förmågan att skriva lätt och roligt utan att undvika svåra ämnen. Hon överraskar alltid. I den här boken drunknar Gordon nästan i ett parallellförsök. De hittar Semlans försvunna farfar och uppträder på Ullevi. Den här boken ska jag köpa till mitt 12 åriga barnbarn..

Wirsén
I 15 års tid har jag använt Djurboken när jag bokpratar för bebisar. Jag tröttnar aldrig på den. Bilderna är roliga och färgerna klara. Stina har gjort så många fantastiska böcker för riktigt små barn. Nu har två pekböcker som heter Oj! och  Hej! kommit. En kollega och jag enas om att hon än en gång lyckas överraska. När jag läser igenom Oj! så önskar jag att jag hade haft en ettåring brevid mig, jag blir sugen att läsa den för någon. Det är en historia om vänskap, hemskheter, olyckor och lyckan att bli räddad av någon.

Vad blir det för väder?

Gul: Konstigt! Sa dom inte på radion att det skulle regna?

Svart: Kom och kolla...jättegott gräs här.

Vit: Du vet hur det blir när du ska skita. Du får kuta runt och knäa och blir inte av me´t. Lär du dig aldrig?

Gul: Å på TV:n visa dom bara stora regnmoln.

Svart: Hit, fort det luktar sork här!

Vit: Hetsa upp sig sorkar...där går gränsen. Småungar...

Hallå makthavare!

Kontakt! Finns ni någonstans därute? Vad säger ni om att biblioteket får en mycket mindre del av skattebetalarnas pengar? Att kommunens kultur för 20 år sedan fick 1.6 % av kommunens kaka och nu är den delen nere i 1.2%.
För bibliotekets del skulle det innebära 6.5 miljoner mer i dag om ni återställde till 1. 6%.
Ni kanske inte såg min insändare på DD:s kultursida för en tid sedan? Jag säger inget om det, jag vet att ni politiker har mycket att sätta er in i. OBS! Det här är inte ironi. Det är inte lite ni måste läsa för att besluten ska bli så bra som möjligt.
När andra medborgare sitter framför TV:n så sitter ni i möten. När andra medborgare förverkligar sig själv med att spela teater, lära sig spela ukulele eller dansa salsa...då tar ni av er tid  och sitter på politiska möten. Ni satsar en stor del av er fritid för något ni tror på. Men tycker ni det här är rätt eller har det bara blivit så här...av bara farten?
I 24 års tid har jag arbetat tillsammans med kolleger för att barn och föräldrar ska inspireras att läsa, att skapa, att ramsa, att berätta. Vi bjuder in bebisar med sina föräldrar genom  BVC. Vi har bebisbokprat och bebiscafé. Alla kommunens 6-åringar bjuds in för visning av biblioteket och får lånekort. Vi har bokprat med elever. Vi är duktiga sagoberättare. Vi har många olika program och skapande söndagar för att hela familjen ska trivas på biblioteket.  Inspirationsbokprat för Faluns lärare och mycket mera. Men vi måste få känna att det vi gör betyder något. Att hela tiden höra spara, spara, spara gör inte att själen dansar precis!

Hur kan det komma sig att ni, som sitter på makten, sätter biblioteket på svältkost? Är vi inte en viktig del av Falu kommun? En viktig del av det livslånga lärandet!

Falu kommun har en Barnchecklist. Barnkonventionen ska vara med i beslutsprocessen. ALLA nämnder och förvaltningar ska ställa följande frågor inför alla beslut:
1  Berör beslutet barn?
2  Innebär beslutet att barn och ungdomars bästa sätts i främsta rummet?
3  Har barn och ungdomar fått möjlighet att uttrycka sin mening?
4  Har vi ansträngt oss till det yttersta av våra resurser för barn och ungdomars bästa?

---ansträngt oss till det yttersta av våra resurser...

1.6 % var det!

Full fart på biblioteket

Sista gången med Carina Jonsson och bebisarna. Mammorna och en pappa sjunger och dansar med sina barn. Två flugor i en smäll: biblioteket fylls med glada föräldrar och barnen vänjer sig med att ha roligt på biblioteket.
Carina kommer tillbaka i höst och då ska vi även göra småtips om nya pekböcker och ge föräldrarna chansen att anmäla sig till babybokprat.

Sovmorgon

"Nej, det här stället är inte lika bra som det andra!"
"Ja men hör du dåligt? Det kom en orm ringlande mot mig just som jag skulle sätta kopplet í ungbjörken"
"Jag hade just hittat ett 10-poängs sorkhål!"
"Sluta muttra och nosa vidare ska du se att du hittar ett nytt lika intressant hål."
"Knappast!"

Ett samtal kan betyda mycket

Det ringer. "Hej, jag ringer från Mora lasarett. Du är uppsatt till en operation på Kvinnokliniken i Falun men skulle du kunna tänka dig att opereras i Mora?"
"Njaaeee..."
"Om du väljer oss så får du naturligtvis tid mycket fortare"
"Hur fort?"
"Den 26 maj"
"Mhhh...
"Gå till din vårdcentral så snart du kan och be dem ta en urinodling och blodgruppsbestämning".
Sagt och gjort. Klämdagen Kristi himmelsfärd står jag på min vårdcentralen. Inga patienter och nästan ingen personal. Jag får prata med en sjuksköterska och berättar mitt ärende.
"Vad har du remissen då?"
"Remissen? Nej jag har ingen remiss", säger jag och känner mig som Hasse Alfredssons "gamle man".
"Jo, du måste ha en remiss"
"Sköterskan som ringde sa inget om en remiss men vänta ska du se...jag har skrivit upp allt hon sa"
Här gäller det att koppla på charmen. Till slut säger sköterskan att hon fixar det!
Ja!
Vad ligger i postlådan när jag kommer hem. Remissen...

Födelsedagen

Fy tusan! Bara för att jag är snäppet mindre så blir jag utan. Å den där jäkla atleten måste visa sig på styva linan, både uppåt och nedåt. Det är lika bra att dra ett gammalt löv över sig.

Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad över

När man kommer en bit in i skogen tystnar fåglarna. Färsk älgspillning och spår visar att älgen är i närheten.

Det doftar underbart. Hunden leker riddare med en liten tall som lans.

Rasmus, Lina och Amalia

Nu ska ni få höra...när jag var liten så drömde jag mig bort till exotiska platser som Istanbul eller Marrakesh. Men nu på resan ner till Kalmar och hem igen så har jag sett ortnamn som är så främmande och spännande så hårstråna på armarna står rätt upp.
Hör här:
Pataholmen
Hammarglo
Lohorvan
Lebo
Blankaholm
Ödänglar
Ukna
Långrådna
Grytgöl
Glottra

Jag lovar på heder och samvete att jag inte hittar på det här! Orterna finns. Så när ni blir vuxna, lova mig att ni tar reda på vilka som bor på dessa exotiska platser.
Ska jag välja en favorit får det bli Ukna...eller Grytgöl...eller Glottra...

Johansson-utflykt

När barnen var små åkte vi ofta ut på utflykt. När vi kom hem igen så hade mycket hänt som vi inte hade räknat med. Vi började kalla våra utflykter för typiska "Johansson-utflykter". Nu är jag ute på en igen. Stig skulle till Kalmar och jobba. Hunden och jag bestämde oss för att åka med. Tänk att strosa runt i Kalmar. Sola, slappa och äta en glass....och hur blev det? Jo, hunden och jag har slagit oss lös i ett industriområde. Det blåste hårt och om jag ansträngde mig till det yttersta så kanske jag kände lite havslukter. Hunden var i alla fall nöjd med lite annorlunda dofter att nosa på. För att få lite omväxling så gick jag och handlade i ett köpcenter. Om någon frågar mig om Kalmar så kan jag meddela att det är fult, blåsigt och det är samma affärer där som hemma. 

I Västervik skulle det finnas en nyckel som väntade på oss i en Taxistation. Fanns det någon tror ni? Nej då. Där stod jag hungrig och trött på en taxistation och ingen nyckel till det hus vi skulle hyra. Men underbara chaufförer fixade det. Säga vad man vill om att åka till olika städer och se på diverse sevärdheter...det är alltid människorna man minns. Tack alla trevliga taxichaufförer i Västervik. Ni är bäst!

Räven (över) raskar

Hunden stannar förvånat till. Det dundrar och låter innifrån hagen. Det är unghästen som slänger runt sin vattenhink. Vad sysslar du med, undrar hunden och fortsätter promenaden.

Vi kommer ner till Rogsån. Plötsligt fryser hunden till.

På andra sidan ån springer en räv. Hunden sätter fart mot bron men matte skriker så han blir tvungen att vända. Då får vi se hur räven kommer som ett rött streck över bron. Jo där ser du, säger jag till hunden. Vad skulle du gjort om du mött räven mitt på bron. Lekt "Godmorgon, godmiddag, godkväll" va? Jag skulle puttat ner honom i ån, sa hunden...och gick muttrande hemåt.

Kulturtjosan hela lördagen

Falu kommuns konstklubb var ute på vift. Första stoppet var hos Curt Berglund i Rättvik. Han målar stora tavlor ofta med kvadratiska färgsjok och en liten, liten människa. Min favorit var "Blåkulla" men efter omröstning valdes "Spökhuset"  till konstklubbens lotteri.

På eftermiddagen hälsade vi på i en underbar gård, Bleckogården, utanför Rättvik. Där bodde Tomas Hellström och där finns ännu hans fru och vuxna barn. Grafik, oljor och keramik fanns att köpa.

Rogsåns isberg

Trots att solen värmer mitt på dagen så är isformationerna vid Rogsån ännu stora. Det forsande vattnet byggde upp enorma isskulpturer  i vintras. Det blir spännande att se när sista isberget försvinner. Lakrits är som en liten plutt mot isen.

...står och stampar

Just nu är allt lite räddhågset. Kvällarna och nätterna är kyliga med minusgrader. Blommorna hukar. Men rabarberna dom biter inget på!