Prolapsen i Mora

Klockan är sju på morgonen och jag står utanför Mora lasarett. Jag har tid här till klockan 07.15 för att operera en prolaps. Det är ett finare ord för framfall. Prolaps rimmar på kollaps och det är ungefär vad det är. En kollega undrade hur vet man om man har framfall?
Det kan nog vara olika men i mitt fall så känns det som att föda ett 6-minuters kokt ägg, så fort som man arbetar hårt och intensivt.
Men nu är jag i Mora och ska få hjälp.

Jag hittar så småningom rätt och sätter mig i väntrummet som är utformat som ett vardagsrum. Jag slår mig ner och fortsätter läsa "I skuggan av Tingsten"

Så är det dags för inskrivningen. Många papper och några prover. Jag får fyra Alvedon som ska ligga som ett slags "botten" i smärtlindningen, Sjuksystern som ordnar allt heter Britt-Mari. Vi börjar prata böcker och det visar sig att hon är gift med en bibliotekarie som jag träffat nu och då.

Jag känner mig inte orolig men frågar Britt-Mari när jag får den lugnande sprutan. Den erbjuds du när du kommer ner till operation, säger Britt-Mari. Så är det bara att vänta. Ungefär runt 11 är det dags. Vilken lyx att kunna ligga och läsa mitt på blanka dagen!

Så bär det iväg. Det känns speciellt att fara fram i en säng. Helt plötsligt är man en sjukling som inte kan gå själv. Men det går fort, väggarna svischar förbi och färden går vidare med hjälp av hiss. Så kommer jag till "Uppackningsrummet".  Där finns en narkossköterska (jag såg inget namn tyvärr). Efter att ha legat där ett tag så undrar jag om jag inte ska ha en "så´n där sak i handen". Jovisst, säger han, jag sätter dit en.

Sätt upp tidningen så man kan se dagens datum, säger narkossköterskan när han tar en bild av mig. Så då gör jag det.

På väg in i operationssalen. Allt är kallt och vitt. Men alla är mycket vänliga och det känns lugnt.

 Efter att personalen satt på sig sterilkläderna ser de ut som UFO:n. De packar in mig i ett värmetäcke och det är jag glad över. När de börjar bli klar för operationen så undrar jag över den lugnande sprutan. Vill du ha en så´n? Ja det vill jag, jag vill dåsa bort även om jag ska vara vaken!  Då får du det.

Doktorn, som kommer in sist, heter Maria. Hon börjar med att sätta bedövningssprutor. Det sticker men är överkomligt. När väl underlivet är bedövat så börjar hon operera. Det enda jag känner är att någon buffar och knuffar och ibland att det sys. Men det gör inte ont. Jag försöker koppla av.

När allt är klart så har det gått en timme (det kändes som en kvart).  Då har doktor Maria och sköterskorna opererat både fram- och baksidan i mitt inre.

På väg ut. Jag får behålla värmetäcket, skönt!

I "Uppackningsrummet" ligger jag och väntar på hämtning. Där finns nu två narkossköterskor och jag lämnas över i deras vård.

Snart kommer de och hämtar mig. Operationen gick bra! Skönt...

På avdelningen luktar det mat. Äntligen, jag är urhungrig eftersom jag inte har fått äta eller dricka sedan i går. Men maten är inte för oss som är dagpatienter. Men då säger jag att de får skriva in mig

på en vecka för jag är hungrig. Det fixar sig. Eftersom det blir mat över så får jag också.

Jag vilar några timmar. Dricker mycket saft och vatten. Det som behövs är att bevisa att det går att kissa. Då klipps banden och allt är klart. Det känns konstigt att åka från Falun till Mora för att opereras. Men jag är nöjd. Mora var en glad överraskning. Trevlig personal, bra bemötande, präglat av professionalism!

Tack och en stor kram till er alla.