Vad händer

 Vem har sabbat mitt badvatten...jag river och sliter med klorna men inget vatten...

                                                   å gröna strån har blivit vita, konstigt...

Nätstrul

 

Einar och Emma kom i går. Emma vill se hur det fungerar att jobba härifrån. Naturligtvis krånglar det. Telefonerna fungerar dåligt här ute och 4 G och 3 G det ska vi bara inte tala om. Till slut lyckades hon koppla in sin dator genom Einars modem.
Det känns tryggt om Einar eller Emma kan komma hit när Stig jobbar lite längre dagar. Emma kan jobba även om hon inte är fysiskt på sin arbetsplats och Einar är friställd i några månader.

Efter att ha röjt runt ute i mitt "teaterförråd" så har jag fått ihop kläder till Emma och Lina. De ska ta med Dröjmur (yngsta hästen) och rida hästcrusing i Borlänge i morgon vid 14.30-tiden.

Gran Canaria

Jag hade sett fram emot resan. Vi skulle bo i favoritstaden på det hotell som vi tycker allra bäst om. Det var nyrenoverat och såg så fräscht och fint ut på alla bilder. Men så började kroppen spjärna emot. När jag förklarade för Per-Åke, läkaren, hur allt kändes så trodde han att det är något som gått fel med de inopererade stentarna. Att cancern vuxit runt och täppt till. Vid frågan om det kan bli bättre av sig själv sa Per-Åke, nej. Jag har gråtit i två dagar. Så besviken att resan inte blir av och att sjukdomen gått in i en ny fas.
När jag inte kunde sova härom natten så klev jag opp och blandade havregryn med mjölk. Jag  ska baka.

 Einar kom och höll mig sällskap. Han undrade varför jag inte gräddade två plåtar åt gången när jag nu har en varmluftsugn. Sanningen är att jag kört på i gammal stil men han letade på instruktionsboken och visade hur det skulle gå till. Oj, så fort det gick att grädda fyra plåtar. Nu har jag lärt mig det också!

Lakritz ligger i "stand by-läge"

Mönster

Jag börjar se ett mönster. Det går några dagar och jag mår hyfsat men så slår febern till. Inte så länge men länge nog för att göra slut på mina krafter. I natt har jag haft feber och hela dagen har jag sovit.
Jag håller på att bli Törnrosa... 

Teater

Lisbeth kommer farandes från Vansbro. Vi ska gå på teater. Under året har vi haft tema Gardell, läst böcker, sett showen "Mitt enda liv" nu ska vi se en pjäs som han skrivit, "Så går en dag".

 Först röjde vi runt på sta´n. På Dressman kollade Lisbeth in skjortor åt Bosse. Vi hade mest praktiska saker som behövdes köpas: strumpor, BH, underbyxor. Lisbeth letar också efter ett enkelt, svart linne av ett särskilt skäl . Bosse och hon har blivit tillfrågade om de vill vara ansiktet utåt för Vansbrosimningen. Så roligt! Nu kanske man snart ser Lisbeth och Bosse i storformat på alla Dalarnas bussar.

 Jag berättade för expediten att förra
gången jag var och handlade så blev jag
lovad en schal på köpet, men expediten
glömde lägga ner den i påsen.
Utan snack så fick jag presenten nu i stället. Vad
skönt det är att folk tror på ens ord.

"Så går en dag" heter monologen. Det blev inte riktigt fullt i lokalen men pjäsen gick även tidigare under dagen som soppteater.

Pjäsen spelas av Malin Berg från Örebro länsteater. Det finns delar i texten som vi känner igen. Några meningar som också var med i höstens stora show.

 

En knackning i natten

Ute är det mörkt, i huset är det tyst. Då, hörs ett ljud och "den stora kalabaliken" sätter igång. Hunden far runt som en furie och skäller så väggarna darrar. Stackars den som står utanför. Husse håller hunden och jag öppnar. Det är Britt-Inger som står utanför med en kaka i famnen. Jag ger henne hundgodis och ryar "sitt" åt hunden (han brukar nämligen lugna ner sig när han ser att det är en snäll människa som har godis åt honom).. Efter mycket om och men blir det någotsånär lugnt.
Tyvärr hade jag just tagit två tabletter och lagt mig för att vila så vi pratade bara lite vid dörren. Jag hoppas det kommer bättre tillfällen. Britt-Ingers kaka var himmelsk.

Bygget

Nu ska ställningen ner och bräder återbördas till grannen. Rasmus har varit här i några dagar och hjälpt morfar. Nu sitter skorsten där den ska.

                                         ...vänta...den har fastnat...

                                            Grabbar...grabbar...  jag har en snygg bräda...ifall någon vill...

                                Sluta skäll, Lakritz!

                                "Sluta skäll"...nähä...vill de inte ha hjälp så är inte jag den som krusar...
                                 

Grannen

Ibland står jag där, halvgömd en bit in i rummet och spanar ut genom fönstret. Konstigt att det ska vara så svårt att få syn grannen. Det måste vara en skygg jäkel. En riktig "Ulf Lundell-typ".

                                         
                                                     Det stiliga grannhuset som ägaren byggt på under många år.

                                         Vi har fått en bro från ängen till en lite ö i Rogsån. Nu behöver vi bara bygga en liten bit bro från ön till Kerstins strand och vips behöver vi inte går runt längre. Vi kan gina ut till vägen tack vare Bävern.

Jag satt upp min stövel så att man kan se hur stor trädet är...ett enormt byte. Här kan Bävern hämta grenar hela vintern.

Ingen resa...

...till Vansbro. Bosse ska ha konsert i kväll och Lisbeth hade ordnat biljetter. Men tyvärr så tryter
krafterna. Den här veckan har jag haft feber några dagar och sovit mycket, då rinner krafterna bort
En liten tur blev det till ett ställe där det verkar som hela Falun frekventerar på lördagarna:

Patrick har jag stött på i olika teatersammanhang. Han har tydligen gjort en S.O.P-teater. Driftig kille, i vanliga fall kör han sopbil.

Gubbdagis?

Nej då, hela familjen hjälps åt.

Har man ingen bil får man lasta cykeln full med korgar och cykla åstad...

Paketet

Det kom ett paket i veckan.  Från Lisbeth i Vansbro. En underbar filt, med rosor på framsidan och mjukt, gosig på insidan. Jag har fått en riktig snuttefilt!

Såååå skön! 

...också en vecka...

Måndag, jag går och funderar på att ringa till Pall-gänget. Jag tror att jag behöver en starkare grundmedicinering. När jag får ont  lägger jag mig tar en tablett och efter en stund mår jag bättre.
Nu tycker jag att jag får lägga mig oftare och tar fler värkpiller. Jag ringer och pratar med "gänget". De är som vanligt vänliga, lyssnar och säger att doktorn följer med i morgon för att prata med dig. Det går några timmar så kommer det, som en blixt från klar himmel, värken. En värk jag inte känner igen. Nu funderar jag inte om jag ska ringa eller inte, jag ropar till Stig att han ska ringa. Vad är det här. Värken får mig att genast ramla ner i ett svart hål. Allt försvinner utom värken. Gudrun kommer så fort hon bara kan. Hon ger mig en morfinspruta. Vi sitter och pratar medan vi väntar på att sprutan ska verka. Nu är allt slut, säger jag...ingen resa...bara värk...
Nej, nej, säger Gudrun. Ge inte upp. Det här ska vi ordna.
Jag får en spruta till och värken försvinner.
Nu har jag en annan grundmedicinering och värken är borta.
Tänk att vanliga saker som att bre smör på pepparkakor och fika...att sitta framför TV:n och ropa svaren till"Vem vet mest"...gå på sta´n och glutta (vad kom det gamla slangordet från?)...läsa lite...klippa och klistra...allt det vanliga blir himmelskt, om man bara inte har ont. 

Min femte utställningslåda

Britt-Inger, som arbetar på Näs-filialen, vill göra en utställning med stick- och virkböcker. Hon beställer en låda av mig, en "blickfångarlåda". Nu är den klar.

 

Dalarnas författare

Efter en stadig frukost for Berit och jag in till sta´n. Vi ska gå till  stadsbiblioteket där det är författardag, Dalarnas författare. Dagen är ett samarbete mellan Falu stadsbibliotek, Bibliotek Dalarna och Dalarnas författarförbund. Det var inte många själar där så länge vi var kvar.
Utanför biblioteket strömmar folk förbi och jag undrar varför ingen satt ut vår stora skylt "trottoarpratan" och även "fladderpinnen" som jag gjort och som ska tala om att något händer.

                                          Berit och Erik Yvell

                                          Rangwei och Berits pappa har tydligen jobbat ihop i Kristinehamn.

                                                   Kallenberg berättar om sin senaste bok "Södermorsor".

Lundgren berättar om sina böcker och sin dyxleksi. Han har skrivit många böcker, för LL-förbundet,  anpassade till människor med lässvårigheter.

En dag på st´n

 Berit och jag for in till Falun för att röja lite. Så här ska det se ut i ett skyltfönster tycker jag, något annorlunda som drar blicken till sig.

 ...pappersklänningen gjorde att vi stegade in i affären. Vi gick runt och tittade. Läckra kläder med märkesnamn som jag inte känner till. Längst in i affären hängde ett antal klänningar. De kostade mellan 1600-1800 kronor men så fick jag se att det satt en liten lapp med "Nedsatt pris, 190 kr". Det var förra årets klänningar. Jag köpte en svart klänning med ett tungt fall, att det var förra årets klänning gör mig ingenting.
Men titta in i affären "Zlaggatan". Vi träffade konstnären själv, pappersklänningsmakaren, en trevlig ung kvinna.

Här ligger vi och väntar på att naglarna ska torka. Perfekt tillfälle för vila och småprat. Jag har gröna glitternaglar för första gången i mitt liv.

IKEA

Det har varit några dagar med mycket sömn och feber men nu känns det bättre igen. Stig har kämpat på med en byrå från IKEA. Äntligen ska rummet bli som det var tänkt för fyra år sedan. Ibland tar saker tid...

Jaha, vad är nu beskrivningen...längst ner under sista brädhögen förstås...

...men skulle jag inte sätta den högra mot den...

                                  ...vänta nu, det är något som fattas...nä, det stämmer nog...

                                                   ...de där pluttarna in i de hålen, ja!

...nu har jag kommit så långt...vad blir det se´n...

                                                    ...hmmmm....och åter hmmmm....

                                                        ....men nu jäklar har jag flyt...

 

Nöjd, var ordet! 

Sagofredag

Under hela fredagen hade Lisbeth och jag en berättarkurs. Jag har under de senaste 10 åren lite då och då haft kurser för människor som vill komma igång att berätta och ville gärna hjälpa Lisbeth att bli en berättare.
Eftersom jag inte hade mått bra under två dagar, var jag lite rädd att allt skulle gå i stöpet, men som tur var blev det en bra dag.
Det visar sig att Lisbeth haft både far och farmor som berättare när hon var barn. Men ibland går det i arv och ibland tycker barnen "inte kan väl jag". Lisbeth tillhör den senare men hon har viljan.
Vi började med att bygga upp en enkel miljö. Berättare är olika på den punkten. Jag vill gärna ha en miljö som berättar att något ska hända och som hjälper barn att fokusera.
Lisbeth ska redan nästa vecka berätta för några grupper barn och det ska handla om 1900-talets början så vi gjorde miljön lite gammeldags.

Lisbeth vill börja med att berätta om Emil och Katthult för att sedan fortsätta att läsa ett avsnitt. Så vi kastade oss in i arbetet. Först att skriva ett enkelt "skelett". Om man har historien koncentrerad så kan man sedan berätta med egna ord. När det gäller Astrids texter så är det roligt att komma ihåg hennes sätt att berätta "Hujedanamej" "bysse och mysse" och "rar liten gosse" osv.
Så vi började nöta. Lisbeth började berätta och jag var publik. Om och om igen. Det gäller att knäppa upp Lisbeths kroppsspråk, att få in berättelsen i rörelserna. En sak som alla berättare gör i början är att stoppa sig själv med orden "nej, nu blev det fel" eller "nu har jag glömt". Där är det träning som gäller. När det man glömt något viktigt för berättelsen så kan man senare lotsa in det med meningar som "och då ska ni veta att" eller något annat lämpligt. Har man glömt ett ord så är det bara att fråga publiken "vad är det? Ni vet som man...". Det är alltid någon i publiken som gärna svarar. Men det här är en träningssak.
Vi tränade på konstsagan (Astrid) folksagor för mindre barn, humoristiska sagor, undersagor, dilemmasagor det vill säga lite smått och gott. Det var helt fantastiskt att se vad mycket som hände med Lisbeths berättande under dagen. Jag riktigt såg hur sagorna flyttade in i henne. Nu är det  bara för Lisbeths att träna så fort det går. Hon har som tur är tvillingbarnbarn som är 4 år. Alldeles ypperliga att träna på.

På tu man hand

När jag såg att Jan G satt ensam en stund så passade jag på att berätta för honom vad som hände för några år sedan på Bok och Bibliotek i Göteborg. Jag hade köpt en bok av Guillou och gick fram för att få den signerad. Just då tog han en resolut en penna i näven och stegade iväg. Han skulle väl vara närvarande vid en signering eller programpunkt någonstans. Jag gick runt och väntade och efter en halvtimme kom han tillbaka. Jag gjorde mig beredd gick mot honom med boken i högsta hugg men när jag var några meter från honom så for han iväg igen. Eftersom jag köpt en bok av Mark Lewengod också så ställde jag mig i den kön. När jag var framme och Mark hade skrivit i boken så skojade jag med Mark och sa " det är helt omöjligt att få Jan att skriva i boken, du kan kanske signera den här också". "Jo men visst" sa Mark och skrev: Med all min flödande kärlek, Jan.

 

...och du for iväg... 

...all min flödande... 

...typiskt Mark! kommenterar Jan Guillou.