...också en vecka...

Måndag, jag går och funderar på att ringa till Pall-gänget. Jag tror att jag behöver en starkare grundmedicinering. När jag får ont  lägger jag mig tar en tablett och efter en stund mår jag bättre.
Nu tycker jag att jag får lägga mig oftare och tar fler värkpiller. Jag ringer och pratar med "gänget". De är som vanligt vänliga, lyssnar och säger att doktorn följer med i morgon för att prata med dig. Det går några timmar så kommer det, som en blixt från klar himmel, värken. En värk jag inte känner igen. Nu funderar jag inte om jag ska ringa eller inte, jag ropar till Stig att han ska ringa. Vad är det här. Värken får mig att genast ramla ner i ett svart hål. Allt försvinner utom värken. Gudrun kommer så fort hon bara kan. Hon ger mig en morfinspruta. Vi sitter och pratar medan vi väntar på att sprutan ska verka. Nu är allt slut, säger jag...ingen resa...bara värk...
Nej, nej, säger Gudrun. Ge inte upp. Det här ska vi ordna.
Jag får en spruta till och värken försvinner.
Nu har jag en annan grundmedicinering och värken är borta.
Tänk att vanliga saker som att bre smör på pepparkakor och fika...att sitta framför TV:n och ropa svaren till"Vem vet mest"...gå på sta´n och glutta (vad kom det gamla slangordet från?)...läsa lite...klippa och klistra...allt det vanliga blir himmelskt, om man bara inte har ont.