Under hela fredagen hade Lisbeth och jag en berättarkurs. Jag har under de senaste 10 åren lite då och då haft kurser för människor som vill komma igång att berätta och ville gärna hjälpa Lisbeth att bli en berättare.
Eftersom jag inte hade mått bra under två dagar, var jag lite rädd att allt skulle gå i stöpet, men som tur var blev det en bra dag.
Det visar sig att Lisbeth haft både far och farmor som berättare när hon var barn. Men ibland går det i arv och ibland tycker barnen "inte kan väl jag". Lisbeth tillhör den senare men hon har viljan.
Vi började med att bygga upp en enkel miljö. Berättare är olika på den punkten. Jag vill gärna ha en miljö som berättar att något ska hända och som hjälper barn att fokusera.
Lisbeth ska redan nästa vecka berätta för några grupper barn och det ska handla om 1900-talets början så vi gjorde miljön lite gammeldags.
Lisbeth vill börja med att berätta om Emil och Katthult för att sedan fortsätta att läsa ett avsnitt. Så vi kastade oss in i arbetet. Först att skriva ett enkelt "skelett". Om man har historien koncentrerad så kan man sedan berätta med egna ord. När det gäller Astrids texter så är det roligt att komma ihåg hennes sätt att berätta "Hujedanamej" "bysse och mysse" och "rar liten gosse" osv.
Så vi började nöta. Lisbeth började berätta och jag var publik. Om och om igen. Det gäller att knäppa upp Lisbeths kroppsspråk, att få in berättelsen i rörelserna. En sak som alla berättare gör i början är att stoppa sig själv med orden "nej, nu blev det fel" eller "nu har jag glömt". Där är det träning som gäller. När det man glömt något viktigt för berättelsen så kan man senare lotsa in det med meningar som "och då ska ni veta att" eller något annat lämpligt. Har man glömt ett ord så är det bara att fråga publiken "vad är det? Ni vet som man...". Det är alltid någon i publiken som gärna svarar. Men det här är en träningssak.
Vi tränade på konstsagan (Astrid) folksagor för mindre barn, humoristiska sagor, undersagor, dilemmasagor det vill säga lite smått och gott. Det var helt fantastiskt att se vad mycket som hände med Lisbeths berättande under dagen. Jag riktigt såg hur sagorna flyttade in i henne. Nu är det bara för Lisbeths att träna så fort det går. Hon har som tur är tvillingbarnbarn som är 4 år. Alldeles ypperliga att träna på.
Eftersom jag inte hade mått bra under två dagar, var jag lite rädd att allt skulle gå i stöpet, men som tur var blev det en bra dag.
Det visar sig att Lisbeth haft både far och farmor som berättare när hon var barn. Men ibland går det i arv och ibland tycker barnen "inte kan väl jag". Lisbeth tillhör den senare men hon har viljan.
Vi började med att bygga upp en enkel miljö. Berättare är olika på den punkten. Jag vill gärna ha en miljö som berättar att något ska hända och som hjälper barn att fokusera.
Lisbeth ska redan nästa vecka berätta för några grupper barn och det ska handla om 1900-talets början så vi gjorde miljön lite gammeldags.
Så vi började nöta. Lisbeth började berätta och jag var publik. Om och om igen. Det gäller att knäppa upp Lisbeths kroppsspråk, att få in berättelsen i rörelserna. En sak som alla berättare gör i början är att stoppa sig själv med orden "nej, nu blev det fel" eller "nu har jag glömt". Där är det träning som gäller. När det man glömt något viktigt för berättelsen så kan man senare lotsa in det med meningar som "och då ska ni veta att" eller något annat lämpligt. Har man glömt ett ord så är det bara att fråga publiken "vad är det? Ni vet som man...". Det är alltid någon i publiken som gärna svarar. Men det här är en träningssak.
Vi tränade på konstsagan (Astrid) folksagor för mindre barn, humoristiska sagor, undersagor, dilemmasagor det vill säga lite smått och gott. Det var helt fantastiskt att se vad mycket som hände med Lisbeths berättande under dagen. Jag riktigt såg hur sagorna flyttade in i henne. Nu är det bara för Lisbeths att träna så fort det går. Hon har som tur är tvillingbarnbarn som är 4 år. Alldeles ypperliga att träna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar