Det är en vanlig, grå torsdag och vi bestämmer oss för en tur till mamma i Blötberget.
Väl framme vid "Nya kasernerna" ser jag fyra pampiga björkar. De var säkert bara slanor när jag sprang runt här som liten. En gång såg björkarna mig komma gående tillsammans med min pappa. "Vad ska vi?" undrade jag. "Det får du se" svarade pappa. Han styrde stegen mot Odéns och jag började ana att något stort var på gång. Jo, det blev som jag trodde. Vi gick till Kalle Odéns cykelverkstad och jag fick en cykel. Visserligen begagnad men vad brydde jag mig om det. En egen cykel! Vid de fyra björkarna sa pappa "Nu kan du cykla själv men grina inte om du ramlar!". "Tok heller", sa jag. Så trillade jag och skrapade upp knäna men aldrig att jag skulle ha grinat. Jag hade ju fått en egen cykel.
I dag frågade jag mamma vad jag tränat på när jag var liten, eftersom jag kunde cykla hjälpligt. "Jo, du cyklade på Lolas cykel", sa mamma. Jag blir så full i skratt när mamma säger Lola, för ett rundare O går inte att få till.
Alla mammas orkidéer blommar så fint medan mina dör. "Du ska låta dem stå kvar i genomskinliga krukor, rötterna behöver ljus", säger mamma...
På 50-talet i lilla Blötberget fanns Odéns med cyklar. Julles skoaffär, nya doftande skor och hyllor fulla med skor som skulle lagas. En post. Två affärer, en Konsum och en privataffär (som en arbetare inte kunde gå in och handla i). Olgas tygaffär. En kiosk. En biograf, där pappa rev biljetter så jag och brorsan fick gå in gratis! Gummi-Gustav, vad han sålde kan ni nog gissa. Fritz Bratt, slakta´rn...ja herregud det fanns allt vi behövde. Men ibland gjorde pappa sig fin och tog sin portfölj under armen. Då var det dags för Bolaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar