I över en vecka har jag gått i Noréns fotspår.
![]()
När jag köpte boken låg den som en dyster, inplastad tegelsten, ingen jäkel skulle kunna stå och bläddra lättsinnigt i den, inte!
Det är skönt att ha någon att bli förbannad på. För det blir jag. Men så ibland bär han sig så barnsligt åt att jag får fnissa åt honom. Andra gånger spyr han galla över kända namn och jag skäms å hans vägnar. Norén håller Heidegger hårt i handen för att få insikt i det djupaste djupa (den moderna människan har lämnat Varat, anser Heidegger). En sak som jag har svårt med är hans rotande i döden. Hans egen död, som han är övertygad står i farstun och bara väntar att få hugga tag i honom, hans mors död, alla bekantas död. Han har ingen diagnos men är övertygad att han när som helst kommer att dö. Allt vill han skala av så att bara tystnad och enkelheten finns kvar, han till och med skriver en pjäs utan ord!
Jag är så tvärt om som det går... vill ha liv. Glada möten, teater som livar upp, vackra kläder, sköna stunder, fin musik, bara njuta av anblicken av barnbarn och barn. osv...inte kasta bort en enda minut. Men Lars Norén har väl sin fulla rätt förstås. När det gäller boken så är stunderna med barnet Shasa det jag helst läser. Här kommer värmen och kärleken in, för övrigt verkar hans liv fyllt med uppskjutna möten. Jag vet inte hur många gånger han skriver "måste skjuta upp". I förra boken bar han runt plantor i sin trädgård, grävde upp dem och bytte plats. I den här boken skjuter han upp! Jag måste medge att jag saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar