Det har varit många kämpiga dagar med min sjuka mor. Inget har fungerat när det gäller henne. Hon har legat hemma i sängen. Hemvårdarna kommer några gånger om dagen men de är stressade och har mycket att göra. Något boende för äldre finns inte trots att jag efter mycket tjat fick ett beslut om det.
Vem sjutton har sparat in på boenden för äldre som inte kan bo hemma själv? Jag visste inte att det var så här bedrövligt innan mamma råkade trilla och bryta bäckenet.
Det har varit många telefonsamtal och många IRL-samtal med ansvariga personer och gång på gång har jag slagit mig blodig utan resultat.
Men så dök en ängel upp, Helen Johansson. Hon arbetar på Hemsjukvården (även där fick jag slåss för att få mamma inskriven) och hade varit på semester. Hon läste mammas papper och sa att så här får det inte gå till. Gissa om jag blev lycklig, en medmänniska som var villig att hjälpa. Hon ordnade tid hos läkare, så blev det en tur till Falun där mamma lades in på avd 17. Där hon skulle få vara till det blev en plats på Ludvika lasarett. Nu finns mamma i Ludvika, på geriatriska vårdavdelning och jag hoppas de kan hjälpa mamma. Efter 6 veckor ser det äntligen ut som att vi får hjälp. Men alla andra gamla?
Jag har skrivit en insändare till DD och Falu-Kuriren om hur det ser ut på åldringsvårdsfronten. Jag hoppas vårdpersonal också börjar slå larm om hur verkligheten ser ut. Jag har hört sådana skräckhistorier under de här 6 veckorna. Hur kan en hel sektor i samhället raserats få fort?
Vem sjutton har sparat in på boenden för äldre som inte kan bo hemma själv? Jag visste inte att det var så här bedrövligt innan mamma råkade trilla och bryta bäckenet.
Det har varit många telefonsamtal och många IRL-samtal med ansvariga personer och gång på gång har jag slagit mig blodig utan resultat.
Men så dök en ängel upp, Helen Johansson. Hon arbetar på Hemsjukvården (även där fick jag slåss för att få mamma inskriven) och hade varit på semester. Hon läste mammas papper och sa att så här får det inte gå till. Gissa om jag blev lycklig, en medmänniska som var villig att hjälpa. Hon ordnade tid hos läkare, så blev det en tur till Falun där mamma lades in på avd 17. Där hon skulle få vara till det blev en plats på Ludvika lasarett. Nu finns mamma i Ludvika, på geriatriska vårdavdelning och jag hoppas de kan hjälpa mamma. Efter 6 veckor ser det äntligen ut som att vi får hjälp. Men alla andra gamla?
Jag har skrivit en insändare till DD och Falu-Kuriren om hur det ser ut på åldringsvårdsfronten. Jag hoppas vårdpersonal också börjar slå larm om hur verkligheten ser ut. Jag har hört sådana skräckhistorier under de här 6 veckorna. Hur kan en hel sektor i samhället raserats få fort?
Mårdskinnet, gruvan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar