Haha - nu ska ni få höra

 

Ni vet... jag skrev om en marodör som kört ner våra brevlådor och klämt sönder en vägtrumma...nu vet jag orsaken. En chaufför i en jättelastbil, som förlitade sig på en GPS. Han skulle till Borlänge! När han väl insåg att han var alldeles åt helsikes fel då säger GPS-helvetet att det går utmärkt att vända på "Sörens plätt". Ha ha ha GPS:arn kan inte ha en aning om storleken på lastbilen han satt i. Det var därför det såg ut som det gjorde i Stora Efrikgården.

Vad sjutton har hänt här?

En marodör har varit framme i Efrikgården! Vad som har hänt har jag ingen aning om men...

 ...det är stora vida spår vid sidan av vägen, trumman är sönderkörd och postlådorna är nedkörda och står direkt på vägkanten.

Den som lever får se...och höra...

Fina gäster

Kan man ha finare gäster? Alltid finklädda och ytterst försiktiga...vill inte gärna trampa värdparet på tårna...går hem i tid och blir aldrig otidiga (ha, det var längesedan jag använde det ordet).

En lördag

På lördag morgon sa jag till Stig att vi måste hitta på något. Allt kändes bara Falun-Ludvika, Ludvika-Falun. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att fara till Leksand. Ska jag ta på mig täckkjolen funderade jag men så tänkte jag att det blir bara att gå mellan bilen och affärerna så det blir inte så kallt...trodde jag ja!

En mil utanför Leksand fick jag se något bakom en kulle, vänta Stig sa jag, det är något på vägen. När vi kom närmare ser vi att där ligger en man och bredvid står en stor, svart best. Stig bromsade in och jag rusade ut. Några meter från mannen stannade jag, osäker på hunden. Mannen lyckades resa sig på knäna. Jag frågade om hunden var snäll och mannen mumlade att det var han. Jag stöttade gubben och han undrade om han legat på vägen. Jo, sa jag, medan jag stretade in honom till sidan av vägen, du låg här mitt på vägen. Jaha, det har hänt förut några gånger förut, sa gubben. Han var i 80-års åldern med röda ögon. Vi kunde inte lämna honom där på vägen så vi fick veckla ihop gubben och trycka in hunden i framsätet. Lakritz skällde som en tok. Gubben lyckades visa hur vi skulle åka för att komma hem till honom, till Kilen. Har du druckit undrade jag, det kändes på lukten. Nädå... han blev bra snurrig ibland. Vi hittade huset och jag gick för att prata med några människor som kom gående. Säg bara åt honom att gå in och lägga sig, sa de. Han är alkoholist och det där händer nu och då. Så blev det och vi fortsatte mot Leksand.

...jag borde ha haft täckkjol för kallt blev det. Man kan aldrig planera hur saker riktigt ska bli.

 

 Vi gick till bokhandeln som visade sig ha den bok jag ville ha. "Anticancer" av David Servan-Schreiber. En bra och viktig bok som jag just nu slukar. Den ska jag berätta mer om senare...

På det härliga konditoriet i Leksand hittadejagi en riktig prinsessa. Det var ett möhippegäng. Jag gick fram och undrade om jag fick ta ett kort...det fick jag gärna. Jag tycker om när vuxna människor tar alla chanser att leka.  

 

Jag sprang in på Leksands hemslöjdsaffär. Där var ett högljutt pratande på ovanvåningen. Där fanns ett gäng kvinnor som hade sytt...ett slags fritt målande med tråd och nål. Kvinnorna i centrum på bilden är bekanta som jag träffat genom biblioteket. 

Vackra trasmattor. Den mattan som ligger längst ner, en snäckskalsvit matta med roströda ränder. Den är så fin...men det är klart... hur ska jag kunna hålla den vit med odjuret som gärna använder trasmattorna som servett?

 

Hemsjukvård

Den 7 januari 2013 tog kommunen över ansvaret för hemsjukvården. På Ludvika kommuns hemsida står det så här:
När du inte på egen hand eller med stöd av någon annan kan ta dig till Vårdcentralen, kan du få hjälp i hemmet. I Hemsjukvården arbetar legitimerade sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Det låter som om det vore skrivet för mamma. Nu börjar en ny karusell. Jag läser mig till att man ska gå till sin vårdcentral, prata med ansvarig distriktsköterska som i sin tur skickar en vårdbegäran till Hemsjukvården. Som jag skrev tidigare så har jag pratat med ansvarig distriktsköterska Anna-Karin Rytther. Det ledde ingenstans. Nu några dagar senare försöker jag ringa igen. Det var totalstopp. Jag fick inte tag i henne. Då sände jag e-mail till henne, två stycken, inget svar.
Eftersom vi skulle åka till mamma i Blötberget så passade jag på att titta in till Vårdcentral Engelbrekt. Jag frågade efter Anna-Karin Rytther. Jag fick förklara vad jag ville och så gick en person iväg för att prata med henne. Den här personen gick iväg, kom tillbaka och talade med flackande blick om att Anna-Karin inte hade tid och att hon kontaktat Hemsjukvården och att det inte gett något. Jag blev förbannad och sa att jag inte kommer att gå förrän jag får prata med henne. Jag hittar själv, sa jag och gick mot rummen. Vänta, ropade kvinnan i receptionen, jag pratar med henne. Så fick jag besked att sitta ner så skulle hon hämta mig. Det gick bara 5 minuter så kom Anna-Karin Rytther och hämtade mig.
Men snacka om en mask som slingrar sig! Det var helt klart att de inte tänkte skriva in mamma i någon hemsjukvård (för då skulle väl en del av vårdpengen gå från Engelbrekt). Trots att jag förklara allt min 89-årig mamma gått igenom och att hon nu var liggande i hemmet så undrar människan VAD SKULLE BLI BÄTTRE MED HEMSJUKVÅRD? Precis det som står på hemsidan; sjuksköterskor som kommer ut vid behov och sjukgymnast som kan träna hennes förtvinade muskler.
Jag gav mig inte så till slut gick, hon under total motvilja, med på att sända en vårdbegäran till Hemsjukvården. Jag tog henne i hand och sa,då skickar du den i dag? Ja, sa hon... nu får vi se...
I dag är jag totalslut och har sovit mycket... Förutom att skicka en förfrågan till Anki Möllberg och undrat om mamma inte ska ha någon slags arbetsbeskrivning så att de som jobbar med henne gör samma saker...
så har jag sovit.
HERREGUD, man behöver vara frisk för att orka slåss för sin sjuka moder...och jag som får så mycket hjälp från Palliativa avdelningen på Falu lasarett. Sjuksköterska eller läkare kommer direkt jag hör av mig.

Något vackert mitt i eländet...

Att allt kan vara så vackert och stilla...

 

 

Eländet fortsätter

Vi fortsätter att åka som skottspolar Falun - Blötberget. Mamma bara ligger. Hon lyckas lägga sig lite på sidan när hon ska äta. Sitta, det gör hon bara på toalettstolen som placerats bredvid sängen. Hon hasar sig ner längs sidan på sängen och krånglar sig upp på toan.
Jag ringer det ena samtalet efter det andra för att försöka få till ett värdigt tillfälligt boende för mamma. Jag har pratat med Ludvika kommuns Anki Möllberg för att få till ett boende där det finns folk runt henne hela tiden. Nej får jag till svar, det finns inte. Nu har en kamrat berättat att det är mammas vårdbehov som ska styra det, inte om plats finnes. Och att det ska tas ett beslut som sedan kan överklagas.
Mamma har nu legat i tre veckor med sina bäckenbottensprickor utan åtgärder. Damerna som kommer till mamma morgon, lunch, middag och kväll har bråttom. Anki Möllberg ringer och säger att mamma behöver mer smärtlindring. Jag pratar med Vårdcentralen Engelbrekt där mamma är inskriven. Kvinnan jag pratar med heter Anna-Karin Rytther. Hon beklagar med de åker inte ut till patienten. Det gör hemsjukvården. Där är inte mamma inskriven. Efter att ha pratat med än den ena än den andra så var jag så slut att jag började grina. Jag sa till Anna-Karin Rytther att de verkar att skuffa runt mamma, ingen vill ta ansvar för en gammal 89-åring.
I dag när jag skulle ringa till Engelbrekt för att prata med Anna-Karin Rytther så gick det inte att komma fram till henne! Till slut sände jag ett ett e-mail att hon skulle ringa mig. Det har hon inte gjort.

Men min bror Benny ringde. De var på väg i liggande ambulans till Ludvika akut. Hemvårdarna hade slagit larm att mamma måste få mer smärtlindring. Herregud, tänkte jag, nu kommer karusellen att starta igen. Hon blir undersökt i Ludvika så skickar de henne vidare till Falu akut och hon blir liggande där. Det som tog knäcken på henne första gången!
Jag ringde till Ludvika akut och berättade att Majli Karlsson är på väg och att de inte får skicka henne vidare för att sitta hela natten på Falu akut. Men det måste vi, sa människan, vi har inga platser att lägga folk på. Men det har de inte i Falun heller, säger jag. De blev skitarga förra gången när Ludvika skyfflar vidare till Falun. Hur kan ni göra så, frågade jag. Det har politikerna bestämt sa damen. Prata med dem!
Så jag skickade ett brev till Karin Stickå-Mjöberg och berättade om hela karusellen med mamma och bad om hjälp. Månntro jag får något svar?

De åttas gäng

Stig och jag är uppväxta i samma by, Blötberget. Vi har vänner kvar sedan vi var små. Några lekte vi med i förskoleåldern och några träffade vi som tonåringar. Det är en rikedom att ha ett gäng runt sig och att gå igenom livet tillsammans. Vi brukar vara först med saker och ting, få barn osv
För 6 år sedan flyttade vi från vårt boende inne i stan, nu är det andra i gänget som flyttar.
Bill och Ann-Louise har just flyttat från sitt boende i Grängesberg och bor nu i Saxdalen.

Lakritz älskar Ann-Louise, hon har alltid något gott i sina lådor. I bakgrunden, kusinerna Bill och Stig..

Cancer och nätet

Lite nu och då är jag ute på nätet och letar efter bra hemsidor. Anna skickade en till mig nyligen:
www.frisk.n.nu

I går "hittade" jag en man som heter David Servan Schreiber. Han är själv läkare och hade ett forskningsprojekt om hjärncancer. En kväll dök inte patienten upp så han la sig själv i scannern. Hans kolleger blev tysta och David förstod att något hänt. Han hade själv en cancertumör i hjärnan. Han opererades och fick behandling. Efter några år fick han ett återfall. Då bestämde han sig för att börja forska om vad som fanns när det gäller "livsstil och cancer".
David dog för några år sedan men han levde i nästan 20 år med sin cancer tack vare att han la om kost och började röra mer på sig. Han har ett föredrag som är mycket intressant:
Natural defenses in preventing and treating cancer . Titta på det!

David säger på ett ställe "jag vill inte ge människor falska förhoppningar - men heller inte falsk hopplösthet! När jag läste det klack det till i mig. Det var precis det som hände med mig. Specialisten från Uppsala talade om för mig att nu finns inget mer att göra. Det fanns ingen mer behandling som kunde vara till någon hjälp för mig. Han sa inget om att det finns forskning som visar att en del av det vi stoppar i oss är rena gödningsmedel för cancer. Att det finns bättre och sämre föda när man har cancer. Inte ett enda råd...

http://www.youtube.com/watch?v=XaDt3AJQ98c

5:2

För några veckor sedan frågade jag Stig om vi skulle försöka med 5:2. Vittsen med den metoden är att man får äta sig mätt men lite annorlunda än vanligt Han var inte särskilt entusiastisk men jag fortsatte att prata om det och efter en tid samtyckte han. Jag köpte boken:

Jag jämförde olika böcker om 5:2. Det som gjorde att jag fastnade för den här är att först kan man läsa om själva idén och sedan följer en kokboksdel. Jag behöver förslag och gärna bilder på mat som vi kan göra...så´nt vi inte äter i vanliga fall.
Nu har vi påbörjat andra veckan och jag tycker det går riktigt bra. När jag smyger in lite extra bär och fruktdryck så räknar Stig ut (med hjälp av datorn) hur mycket kalorier det där lilla extra innehåller. Det känns roligt att Stig också tänt till på idén. Jag behöver inte gå ner i vikt men att lära mig nyttigare sätt att äta. Potatis och bröd har alltid varit basen i vår kosthållning, nu provar vi lite annat.

Vilken turbulens

Natten till juldagen vaknade jag av dunder och brak. Jag skyndade mig upp och där låg mamma på golvet. Knäet hade vikt sig och hon hade fallit som en fura. Sitt ett tag, sa jag, så hjälpte jag henne in i sängen. Dagen efter var hon mörbultad med hon kunde gå. Hon åkte hem och när jag ringde några dagar senare så var hon på väg till lasarettet. Hon kunde inte röra sig.
På akuten i Ludvika var det ett evigt väntande men hon blev röntgad och de konstaterade att hon hade sprickor i bäckenet. I Ludvika fanns i sängplatser så de skickade henne vidare till Falu lasarett, akuten!
De skickade henne till nästa akut bara för att de inte hade sängplats!
När jag ringde Falu-akuten för att höra till vilken avdelning hon kommit så svarade de att hon var kvar. Vi åkte in. Jag pratade med en sköterska och undrade om hon inte bara kunde få en sängplats (det var mitt i natten). Nej, doktorn skulle undersöka och skriva vidare order. Vid ett-tiden kom en läkare och pratade med mamma. Han nämnde inget om sprickorna så till slut berättade jag om röntgen och bäckenet. År du röntgad i Ludvika? undrade han och blev skitförbannad för att de skickat en gammal människa vidare på det här sättet.

Det är mycket som gått fel i vården när man skyfflar runt en människa så här!
Mamma blev kvar några dagar i överfyllt rum och utan att vi fått vara med på något vårdsamtal så blev hon hemskickad. Liggande i sjuktransport. Vi skyndade oss före för att hinna städa.
Nu ligger hon hemma i en säng. Hemvårdarna kommer fyra gånger om dagen och tittar till henne. Vi har lagat mat för veckan som kommer och har varit där med en telefon som hon kan ha bredvid sängen.
En sak är säker, det är tur att jag har en period där jag känner mig bättre för de här dagarna har varit för jäkligt jobbiga.
Onsdag, nästa vecka, kommer en samordningschef från kommunen och det ska bestämmas vilken vård mamma behöver. Jag fasar för diskussionen om äldreboende. Inte inför mamma, hon har själv funderat lite runt det, men finns det plats för gamla över huvud taget? Jag tänker på farbror´n som var över 100 år men som ändå inte fick komma till något hem.

 

Natt utan ro

Härom natten kunde jag inte sova. Jag låg och tänkte på än det ena än det andra. Jag är glad och tacksam över att jag har mått bra sedan slutet på november. Men nu for tankarna runt om alternativ medicin och människor som säger att de läkt sig själva. Jag surfar runt på datorn. På en sida hittar jag tankar om att socker är helt förkastligt att äta. Godis, kakor och andra sockerbomber är som att göda sin cancer.
Om det är så...varför har inte sjukvården larmat om det?
Hur det nu är med det så förstår jag precis som alla andra att socker inte är nyttigt i något fall så jag beslutar att dra ner på det. Jag går runt i huset och samlar in allt godis som finns i olika lådor, skåp och gömmor. Herregud! Det är inte lite så här i helgtider. Chokladkakor, lådor med choklad, hemlagad kola, karameller i olika modeller.
Och så snuset. Jag slutade med det i ett halvår. Men så deppade jag ihop och tänkte att va sjutton jag har ju redan cancer då kan jag lika gärna fortsätta snusa. Fel tänkt! Finns det något positivt för kroppen att tillföra tobak? NEJ! När jag nu håller på att rensa kan jag lika gärna fortsätta på den vägen. Där for snuset.
Nu har jag klarat två dagar utan socker. Det går...men jag undrar över honung... jag har honung i te är det skadligt tro. Att ta lite honung är som att ta något direkt ur naturens eget skafferi. Men jag är osäker och känner att jag måste lära mig mera om det här.
 

Grått? Inte då...

Grannen, Astrid, står i dörren och huttrar "Usch, vad grått det är". Men tittar man efter lite så finns det färger även i gråvintern.

 

Full i skratt...

...blev jag när jag såg den här bilden. Vi sprang runt på stán och hamnade till slut på "Vi tre". Bredvid oss satt några damer som jag bad skulle ta ett kort på oss. Det var det som gjorde mig så full i skratt. Här sitter två mogna dager, spretigt grått hår, glasögon, klädda i brandgul plysch och svarta för övrigt. Man brukar säga att hussar och hundar blir lika efter att varit i varandras sällskap en längre tid. Det blir kanske samma sak av att vara kompisar länge också?

Det ringer...

...och en röst säger "jag kommer ut till er". Det är Lina. När hon kommer så blir vardagen en helt annan. Det blir fart och fläkt, glada skratt och aldrig en tråkig stund. När vi behöver ta det lugnt så lägger vi oss och läser. Tack och lov har Lina fått läsglädjen med i uppväxten.

 I dag blir det baka av. Lina vill göra Hallongrottor. Vi tycker att receptet för grottorna var för invecklad, vi väljer att göra en enkel smördeg:
4 dl vetemjöl
200 gr smör
1 1/2 dl socker
1 äggula

1, Arbeta snabbt ihop alla ingredienser.
2, Plasta in och låt den vila svalt i 30 minuter.

(vi hämtar hallon i frysen, värmer lite försiktigt och rör i lite socker) Lina rullar kulor, klämmer till och fyller med hallon. Det blir urgoda kakor (som nästan är slut redan).

 

...och nu har det börjat så smått...

 ...året 2014 med en traditionsenlig promenad.

Berit och Åsa

Gott Nytt År

Till nyårsmat har jag fixat en förrätt där jag experimenterat lite. Jag gjorde sås a la Loka till förrätten. Jag kokade några pilgrimsmusslor och mixade ihop med avocado och kryddor. Gästerna var artiga och sa att det var gott men jag tyckte det blev lite mesigt. Men fisksoppan blev jättegod. Jag började med att koka en buljong med lite av varje, så i med grönsaker. Det blev så mycket så jag fick gå ut i förrådet och hämta storkastrullen för att få plats med all fisk, bläckfisk och musslor. Herregud, soppan växte mig över huvudet, till slut hade jag soppa till ett helt regemente. Men den blev jag nöjd med, det blev gott. Till efterrätt gjorde jag kalvdans med passerade hjortron och grädde.
So fort man slår med dörrarna i köket så kommer alla hundarna... något till oss?

I väntan på tolvslaget spelar vi nya Trivial Pursuit. Mycket svåra frågor. Eftersom Stig är färgblind så har han svårt att se om han läser de blå frågorna eller de gröna. Varje gång säger Emma "de blå är längst upp på kortet" (med stort tålamod).

 

Exakt klockan 1 minut i tolv kom Lakritz farande. Han hoppade upp i soffan och ville vara med att fira intåget  av 2014. Vi såg sändningen från Skansen men varken Berit eller jag törs se Jan Malmsjö, vi slog över till Fredrik och Filip. I början var de okoncentrerade och fnissiga men så ropade en studieman "klockan går!" och då skärpte de sig och gjorde ett bra tal. De gjorde Nelson Mandela till huvuperson i sitt tal. Ett bra val.