Vi fortsätter att åka som skottspolar Falun - Blötberget. Mamma bara ligger. Hon lyckas lägga sig lite på sidan när hon ska äta. Sitta, det gör hon bara på toalettstolen som placerats bredvid sängen. Hon hasar sig ner längs sidan på sängen och krånglar sig upp på toan.
Jag ringer det ena samtalet efter det andra för att försöka få till ett värdigt tillfälligt boende för mamma. Jag har pratat med Ludvika kommuns Anki Möllberg för att få till ett boende där det finns folk runt henne hela tiden. Nej får jag till svar, det finns inte. Nu har en kamrat berättat att det är mammas vårdbehov som ska styra det, inte om plats finnes. Och att det ska tas ett beslut som sedan kan överklagas.
Mamma har nu legat i tre veckor med sina bäckenbottensprickor utan åtgärder. Damerna som kommer till mamma morgon, lunch, middag och kväll har bråttom. Anki Möllberg ringer och säger att mamma behöver mer smärtlindring. Jag pratar med Vårdcentralen Engelbrekt där mamma är inskriven. Kvinnan jag pratar med heter Anna-Karin Rytther. Hon beklagar med de åker inte ut till patienten. Det gör hemsjukvården. Där är inte mamma inskriven. Efter att ha pratat med än den ena än den andra så var jag så slut att jag började grina. Jag sa till Anna-Karin Rytther att de verkar att skuffa runt mamma, ingen vill ta ansvar för en gammal 89-åring.
I dag när jag skulle ringa till Engelbrekt för att prata med Anna-Karin Rytther så gick det inte att komma fram till henne! Till slut sände jag ett ett e-mail att hon skulle ringa mig. Det har hon inte gjort.
Men min bror Benny ringde. De var på väg i liggande ambulans till Ludvika akut. Hemvårdarna hade slagit larm att mamma måste få mer smärtlindring. Herregud, tänkte jag, nu kommer karusellen att starta igen. Hon blir undersökt i Ludvika så skickar de henne vidare till Falu akut och hon blir liggande där. Det som tog knäcken på henne första gången!
Jag ringde till Ludvika akut och berättade att Majli Karlsson är på väg och att de inte får skicka henne vidare för att sitta hela natten på Falu akut. Men det måste vi, sa människan, vi har inga platser att lägga folk på. Men det har de inte i Falun heller, säger jag. De blev skitarga förra gången när Ludvika skyfflar vidare till Falun. Hur kan ni göra så, frågade jag. Det har politikerna bestämt sa damen. Prata med dem!
Så jag skickade ett brev till Karin Stickå-Mjöberg och berättade om hela karusellen med mamma och bad om hjälp. Månntro jag får något svar?
Jag ringer det ena samtalet efter det andra för att försöka få till ett värdigt tillfälligt boende för mamma. Jag har pratat med Ludvika kommuns Anki Möllberg för att få till ett boende där det finns folk runt henne hela tiden. Nej får jag till svar, det finns inte. Nu har en kamrat berättat att det är mammas vårdbehov som ska styra det, inte om plats finnes. Och att det ska tas ett beslut som sedan kan överklagas.
Mamma har nu legat i tre veckor med sina bäckenbottensprickor utan åtgärder. Damerna som kommer till mamma morgon, lunch, middag och kväll har bråttom. Anki Möllberg ringer och säger att mamma behöver mer smärtlindring. Jag pratar med Vårdcentralen Engelbrekt där mamma är inskriven. Kvinnan jag pratar med heter Anna-Karin Rytther. Hon beklagar med de åker inte ut till patienten. Det gör hemsjukvården. Där är inte mamma inskriven. Efter att ha pratat med än den ena än den andra så var jag så slut att jag började grina. Jag sa till Anna-Karin Rytther att de verkar att skuffa runt mamma, ingen vill ta ansvar för en gammal 89-åring.
I dag när jag skulle ringa till Engelbrekt för att prata med Anna-Karin Rytther så gick det inte att komma fram till henne! Till slut sände jag ett ett e-mail att hon skulle ringa mig. Det har hon inte gjort.
Men min bror Benny ringde. De var på väg i liggande ambulans till Ludvika akut. Hemvårdarna hade slagit larm att mamma måste få mer smärtlindring. Herregud, tänkte jag, nu kommer karusellen att starta igen. Hon blir undersökt i Ludvika så skickar de henne vidare till Falu akut och hon blir liggande där. Det som tog knäcken på henne första gången!
Jag ringde till Ludvika akut och berättade att Majli Karlsson är på väg och att de inte får skicka henne vidare för att sitta hela natten på Falu akut. Men det måste vi, sa människan, vi har inga platser att lägga folk på. Men det har de inte i Falun heller, säger jag. De blev skitarga förra gången när Ludvika skyfflar vidare till Falun. Hur kan ni göra så, frågade jag. Det har politikerna bestämt sa damen. Prata med dem!
Så jag skickade ett brev till Karin Stickå-Mjöberg och berättade om hela karusellen med mamma och bad om hjälp. Månntro jag får något svar?
Vad ledsen jag blir när jag läser om det som din mamma har råkat ut för! Det är inte klokt! Varför finns inte sängplatser för patienter?! Måtte det vända snart! Och jag tänker på dig och att du ska ha ork.. KRAM!
SvaraRadera